Åtminstone ett par, tre veckor före releasen borde den nyheten vara på plats.
I stället får jag reda på det tre månader efteråt. Och budbäraren av nyheten heter Fredrik Skavlan.
Vart är jag på väg? Och hur hamnade jag här?
En ny skiva med Roger Waters kan förstås inte vara en nyhet som angår alla människor. Men för mig är det en nyhet med tyngsta tänkbara magnitud.
Mannen bakom ”The Wall” och ”The final cut” och med soloalbum som ”Radio K.A.O.S” och ”Amused to death”, där i stort sett varenda textrad sitter som berg, där man som åhörare är fullt på det klara exakt var visslan från en Atlantångare ljuder, och vart ljudeffekterna från en accelererande sportbil, eller var ett stilla huggande av ved går in i ljudbilden, eller var sången omärkligt glider över i ett snyggt saxsolo.
Ännu 34 år efter releasen av ”The final cut” sänks jag omärkligt ned i ett meditativt tillstånd och kan städa ett par hörn av vardagsrummet så där närmast onödigt noggrant under de 43 minuter det tar att avnjuta hela skivan.
Katterna tror förstås att jag har fått fnatt, de ger mig blickar som rymmer en del undringar, men jag blir oftast riktigt nöjd själv.
Och bara vetskapen att jag har ett helt nytt album att utforska gör mig alldeles varm inombords.
Det har inte alltid varit så, men nu är det det.
När jag fick veta att ”Amused to death” var på väg väcktes en oro att den kanske trots allt skulle kunna göra mig besviken. Tänk om den inte alls är i närheten en gång av K.A.O.S. Ja, det här var alltså innan jag hörde att Jeff Beck var inhyrd som sologitarrist.
Nu är jag helt lugn. Jag har inte en aning om vilka som medverkar och det kan kanske inte alls vara i nivå med ”Amused to death”, som i mina öron låter som ett av 90-talets tre viktigaste album, men det är säkert helt okej ändå.
Det vore märkligt om det inte är värt att lyssna på riktigt noggrant med tanke på att den tagit 25 år på sig för att landa och bli inspelad.
Det är klart att den måste vara bra.