Birgith Kihlström framstår som en mycket stark och okuvlig personlighet. Hon föddes i Västmanland och blev som följd av en svår förlossning ensambarn. Femkilosbebisen höll på att bli mammans död varför pappan deklarerade att hustrun aldrig mer skulle behöva gå igenom samma lidande.
– Jag har saknat syskon men växte upp med mina åtta morbröder.
Birgith hängde med på killarnas upptåg och pojkflickan formades. Hon var större än klasskompisarna i skolan men mobbad blev hon aldrig.
– Jag såg till att vara bäst i allt och vann det mesta på friidrottstävlingarna.
Fostrad av idrotten
Hon var 18 år då hon 1947 kom till Eskilstuna från Köping och började spela handboll i Guif.
– Jag hade det i mig när jag kom till Guif. Vi spelade 54 matcher utan förlust under glanspereioden. Jag var en styrka för ledarna och en bra frontfigur i laget. Men jag har fostrats av idrotten och Guif, det gjorde att jag kvalificerade mig för andra uppdrag.
Birgith tog två SM-guld med damhandbollslaget 1956 och var uttagen till landslaget elva gånger. Handbollförbundet förärade henne hederstecknet Stor grabb redan 1956.
På friidrottsarenorna tävlade hon i kastgrenar och företrädde Sverige i landskamper 20-talet gånger.
Birgith Kihlström blev Guif:s första och hittills enda kvinnliga ordförande då hon valdes 29 år gammal. Hon är nu hedersordförande i föreningen och medlem i Guif:s veteraner.
När Guif fyllde 100 år instiftade hon ett ungdomsstipendium på 50 000 kronor. Pengarna är öronmärka och vissa kriterier för hanteringen finns. För några år sedan skänkte Birgith Kihlström också ett sexsiffrigt belopp till föreningen.
– Jag ville gengälda allt jag fick under min aktiva tid. Det är viktigt att uppmuntra ungdomar som är i början av karriären.
Bakgrunden till framgång
Birgith Kihlström har noga tänkt igenom vad Guif:s framgång beror på:
– För det första är det de cirka 100 ungdomsledare vi har till våra 450 ungdomar. Veteranklubben som ideellt ställer upp för Guif i Sporthallen är den andra orsaken. För det tredje huvudstyrelsen som har oerhört stort ekonomiskt ansvar. Det är viktigt att följa de regler och stadgar som finns. Styrelsen lägger ner otroligt mycket arbete. Plus A-lagets duktiga egna förmågor, de lirar så att man inte förstår vad de håller på med. Lagledarna har spelarnas fulla förtroende, och den fina hemmapubliken där Eskilstuna toppar ligan.
Framgången för A-laget ser hon som en present till kommunen inför 350-årsjubileet.
Vid sidan av Birgith Kihlströms engagemang i idrotts- och föreningsliv fanns självklart arbetslivet. Efter några år i affär och på kontor var hon ungdomsinstruktör hos IOGT, därefter assistent på Hällbyfängelset. Hon har också jobbat på Långholmens kvinnohäkte. Yrkeslivet avslutades efter 24 år som kurator på Samhall Alea.
När Birgith fyllde 60 år blev hon deltidspensionär, och tre år senare slutade hon jobba. I stället for hon runt med husbilen sju somrar i rad.
Hon har rest mycket och varit i Thailand, Israel och Kina. Europa och de nordiska länderna har också utforskats. Redan på 50-talet besökte hon vänortern Jyväskylä.
Ett gott exempel
Föreningsuppdragen har varit otaliga och tomrummen i kalendern få. Bakom den personliga satsningen fanns idén om att göra ett positivt jobb.
– Kanske ville jag föregå med gott exempel på hur en ledare bör vara, lugn och sansad. Jag har gått in för mina uppdrag med hundra procent.
För sex år betalade Birgith Kihlström priset för sitt intensiva engagemang. Bröstsmärtorna var outhärdliga, hon lyckades larma ambulansen som ville köra henne direkt till Uppsala. Då sa Birgith: ”Det går inte. SPRF har kongress nästa vecka i Eskilstuna.” Hon fick som hon ville, med hjälp av blodförtunnande medicin medverkade ordföranden Birgith Kihlström i tredagarskongressen och höll tacktalet. När allt var klart tog hon en taxi till Mälarsjukhuset. Dagen efter gjordes bypassoperationen.
– Så korkad jag var. Jag ångrar att jag alltid skulle vara så kaxig och duktig.
När Birgith Kihlström nu sammanfattar sitt liv låter hon stolt och glad.
Hon är en motsägelsefull person, som ordförande ytterst strukturerad och regeltrogen, men privatpersonen Birgith anser att ödet styrt hennes privatliv.
– De djupa relationer jag har haft ser jag som ödesbestämda.
Stöd för andra
Birgith har ofta fungerat som bollplank för andra människor. Flera av hennes närstående har dött i cancer. Birgith har funnits där till slutet, stöttat och gått vidare. För henne är det en gåva att få känna sig behövd av sina många vänner.
– Idrott och ledarskap har till 80 procent uppvägt att jag levt ensam, det har varit som plåster på såren. Jag skippade alla röda dagar i almanackan och lärde mig leva med det.