Kassettband som hårdvaluta är dock inget nytt. Under min uppväxt var kassettband ovärderliga. Framförallt blandband. Som jag minns det gick oerhört mycket tid åt att skapa det perfekta blandbandet. Den som hade ett riktigt bra blandband var en rik människa.
I dag är det ju ingen större svårighet att få till spellistor för alla tillfällen. Då var det ett helt projekt. Det här var ju under en tid då elektriska skrivmaskiner var high tech och telefoner endast fanns i fast form. Att en smartphone skulle bli var persons egendom var ungefär lika sannolikt som att se grannen packa sin rymdraket för att åka iväg på några veckors välförtjänt semester till sommarstugan på månen.
Blandband gick överhuvud taget inte att köpa för pengar. Nej, de spelades in från musikprogrammet Tracks på radion. Den stora utmaningen var att trycka på ”rec” vid exakt rätt tidpunkt för att slippa få med för mycket av Kaj Kindvalls röst. Det fanns inget utrymme för tveksamheter. Råkade man spela in en låt man inte gillade gällde det i så fall att vara blixtsnabb och spola tillbaka för att få med nästa. Redigera i efterhand var inte till att tänka på. Man fick stå sitt kast, eller hoppas på bättre flyt veckan efter.
Under en kort period var det Bagen på Sveriges television som stod för det moderna, blandade musikutbudet i mitt och mina vänners liv. Farsan lyckades koppla samman tv:n med bandspelaren för att inspelningen skulle gå så smidigt som möjligt. För en liten stund kände jag mig som drottningen av blandband.
Programmet leddes av den übercoola Cia Berg och musiken presenterades i form av – håll i er nu – musikvideor.
För inte så länge sedan såg jag om ett Bagenavsnitt på SVT play. Tempot var segare än jag minns det och vissa av låtarna var av tveksam kvalitet. Men Cia Berg (numera Soro), var fortfarande lika cool.