Om vi nu inte har råd att försöka rädda en människa i nöd är det då inte hög tid att kasta loss det där sänket som är ekonomin och bara försöka sträcka ut en hjälpande hand.
En gest helt befriad från tankar om tid, som ju är väldigt dyrbar, eller tankar på vilka värden som går förlorade i kronor och ören.
Jag vet att många människor på allvar menar att vi inte har råd. Omfånget på den där pengasäcken är begränsad. Tyvärr.
Det låter som om vi hamnat i en roman av Charles Dickens och hans eviga litania: Det är ingens fel, ingen kan hållas ansvarig. Allt beror på en serie olyckliga omständigheter som ingen mäktar med att styra över.
Men vi lever inte i en Dickensroman längre, vi gjorde det möjligen för länge sedan men inte längre.
Ingen kan göra allt, men lika sant är att många kan göra något.
Det tycker jag borde vara ämnet för nästa debatt med inbjudna politiker om ensamkommande flyktingungdomar. Byt idéer med varandra, utmana varandra. Sucka och peka på hopplöst låst läge borde vara under vår värdighet.
Visst, vi står redan inför skapliga utmaningar. Vi ska bygga för miljarder för att möta framtidens behov. Det är sant. Och då försöker vi nästan aldrig bygga något som kanske kan vara värt att slå vakt om i framtiden utan bygger så billigt som någonsin är möjligt. Vilket ändå nästan aldrig blir billigt nog ändå.
Jo, det kan man väl kalla ett hopplöst läge.
Och höja skatten kommer aldrig på fråga. Det är moderaterna helt ense om.
Det finns andra partier än moderaterna, jag är väl medveten om det. Men jag hör väldigt få visioner från något håll under den här debatten.
Däremot finns det flera som faktiskt slösar utandningsluft på att tala om att Migrationsverket faktiskt fått i uppdrag att lösa de här problemen, nu måste de få chansen att göra det också.
Medan alla på Migrationsverket nog menar på att de har väldigt tydliga instruktioner från politiskt håll hur de ska lösa problemen.
Det törs jag inte ta gift på, men jag är ganska säker på det.
Några har också det här greppet om det lilla halmstrået som gör gällande att fler länder i EU självklart måste ta sitt ansvar, inte bara Sverige och Tyskland.
Nej, gott folk, här måste jag be om skärpning och ställa frågan var är den där järnviljan som genomsyrade hela en stor del av julen 1984 och större delen av 1985 med först Band Aid och sedan Live Aid, var är alla de som tänker tanken att vi ska göra skillnad, vi ska klara av det och väntetiden på att åstadkomma denna skillnad ska bli rekordkort?
Jag tror inte att det är någon som i n t e förstår att lämnar vi en hel grupp i sticket genom att inte låta dem ta plats i vårt samhälle trots att de har uppehållstillståndet klart så kan det stå hela samhället fruktansvärt dyrt. Då är de förmodligen tvingade att närma sig den mörka sidan och det är inget öde vi önskar några unga mansvalpar.
Jag vet ju att idealisterna finns bland alla medelinkomsttagare och de med ganska knappa resurser. Men var är alla med miljoner på bankkontot som på allvar tycker att nu får det väl ändå lov att vara nog. Har vi inte råd att satsa på människor i nöd då är vi i sanningen fattiga i både andlig och verklig mening!
PS. Det är snart jul nådens år 2017 och snart ska det levereras nyårslöften för ett helt nytt, oskrivet blad som är 2018, låt en av punkterna bli att reservationslöst hjälpa en medmänniska. Dela med dig av både tid, omtanke och omsorg.