Trombonen sjunger, gråter, skrattar, ryter. I Nils Landgrens händer öppnar den dörren till livet självt, till upplevelser och känslor. Låtar som "Vem kan segla förutan vind", "Gånglåt från Älvdalen", "Visa från Utanmyra" och "Nils walksong" lyfter fram den svenska folkmusiksjälen i all sin nakenhet och skönhet. Och upplägget är genialiskt. En sparsmakad melodipresentation följs av stegrad intensitet med all den kraft ett fullfjädrat storband kan erbjuda och brasset klingar tätt med tydliga dissonanta inslag och saxarna rör sig längs parallella spår. Genom dimmorna skymtar vättar och annat oknytt innan den rena, oförställda melodin återkommer och lugnet är återställt.
En annan bild växer fram när Ida Sand med sin bärande alt, kryddad med ett tydligt bett, bjuder på lite poppigare tongångar. Hon hämtar låtar från kändisar som Elton John, Sting, Elvis Costello, och Joni Mitchell. Sonny and Chers Bang Bang introducerar hon med orden:
– Den här sången har jag sjungit massor av gånger, men aldrig förr med ett riktigt storband. Det är stort!
Hennes egen komposition "Brutal truth" levererar rockig funk av bästa märke och funky Landgren låter höra ett totalt spräck på sin röda trombon.
Bengt-Arne Wallins "The unexpected symphony III" ser storbandet få luft under vingarna. Ove Ingemarssons tenor briljerar, Alberto Pintons barytonlur briserar, Anders Perssons klaviatur vibrerar och Landgrens glänsande röda trombon triumferar. Några hundra själar hade lockats till Konserthallen denna fredagskväll.
– Kul att ni ville komma och lyssna trots att Ingemar Stenmark var på TV, kommenterar Landgren och publiken skrockar förtjust.
Leif Linnskog