På torget hålls sedan ett par veckor stora protester mot den militärjunta som tog över efter Hosni Mubaraks fall, men den gamle mannen i turban ser inget behov av demonstrationerna:
– De borde hänga Mubarak och [förre inrikesministern Habib] el-Adli, säger han, och förtydligar genom att sätta handen mot halsen och sticka tungan ur mungipan.
– Det var de som orsakade alla problem!
Vadå, bara de två? Nja, han kan faktiskt tänka sig att snöra upp ytterligare några av den gamla regimens män i galgen, Mubaraks söner Gamal och Alaa, förre talmannen Fathi Sorour, kanske ett par till. Men sedan får det räcka.
– De måste låta oss jobba i fred.
Han är inte ensam om den åsikten. Samtidigt som tiotusentals egyptier fortsätter att utmana militärstyret, och ett fyrtiotal har offrat livet, är många andra mest irriterade över den politiska turbulensen.
För de fattigaste är politiken en plånboksfråga, och den plånboken har väl aldrig känts så tunn som just nu.
– Ekonomin påverkades allvarligt av revolutionen, förklarar Magda Kandil, verkställande direktör för Egyptiska centret för ekonomiska studier, en Kairobaserad tankesmedja. Bland problemen nämner hon särskilt bristande framtidstro inom den privata sektorn, de ökade lånekostnaderna och avsaknaden av utländskt kapital. Juntans ekonomiska politik har heller inte imponerat.
– Utan politisk stabilitet på kort sikt kommer krisen inte enkelt att kunna hanteras utan hårda nedskärningar och betydande stöd utifrån.
Ungefär samma sak säger 24-årige Ibrahim, som jag stöter på nära Befrielsetorget - fast han formulerar det lite annorlunda: