Karwan Kareme bor tillsammans med sina föräldrar mamma Afroz Mohammadi och pappa Mahmoud Kareme på Årbygatan i Eskilstuna. De följer regelbundet alla nyhetssändningar från det gamla hemlandet som de en gång flydde ifrån - och de försöker via mobiltelefoner att ha daglig kontakt med släktingarna.
Karwan berättar att hans mammas och pappas födelse- och hemstad ligger i det jordbävningsdrabbade området och att mammans föräldrar, alltså Karwans morföräldrar, hör till dem som drabbats och fått sina bostäder totalförstörda. Flera närstående har dödats, flera har skadats och en släkting befinner sig på sjukhus och tillståndet är oklart.
Huset där släktingarna bodde förstördes fullständigt i samband med jordbävningen och någon återuppbyggnad eller annan hjälp värd namnet har ingen ens hört talas om.
‒De bor i tält nu. Vädret börjar bli kallt, nästan som i Sverige. Det kommer mycket regn som också kommer in i tältet berättar Karwan och hans föräldrar.
De berättar också att mellan två och tre familjer, upp till ett tiotal personer placeras i varje tält. Att gå till skolan eller eventuellt sköta ett arbete under de omständigheterna är en omöjlighet, säger de.
Har de fått hjälp med mat?
‒De har fått konservburkar, säger Karwan.
Men av rädsla för brandrisken i tälten vågar de inte värma maten, utan äter den kall.
Karwan och hans föräldrar menar att den iranska regeringen inte gör någonting för att hjälpa de jordbävningsdrabbade. Och myndigheterna ska också ha sagt nej till hjälp utifrån, från USA till exempel, säger de.
Karwan och hans bröder har försökt att samla in pengar, men det går trögt och det känns hopplöst att sitta på avstånd i Sverige och bara titta på.
Karwan och hans föräldrar känner en djup frustration och de vet helt enkelt inte hur och vad de ska göra.
Mamma Afroz skulle vilja åka ner och försöka hjälpa varenda dag eftersom hennes föräldrar är hårt drabbade, säger Karwan. Men frågan är vad hon skulle kunna göra? Hon plockar fram sin mobiltelefon och visar bilder på sin 80-årige pappa på en brits i tältet och gråter stilla.
‒Och pappa är inte välkommen till Iran, säger Karwan.
‒Vi vill berätta om maktlösheten vi känner, summerar Karwan. De här människorna, många av dem är kurder vilket inte gör saken lättare, får inte den hjälp de förtjänar och behöver. Glöm dem inte!