Varje gång jag går in i strömningstjänstens app så är den där. Ikonen som döljer alla hittills släppta säsonger av "Game of Thrones". Jag har länge avhållit mig från att dutta på den med pekfingret. Men när SVT började köra trailers för säsong 6 kunde jag inte låta bli. Så nu har jag inlett ett av vårens mest tidskrävande projekt: att se om hela serien från början.
Det har gått mer än fem år och 60 avsnitt sedan jag såg den första episoden. Sedan dess har "Game of Thrones" universum i någon mån varit en del av mig. På gott och ont, måste jag säga. "Game of Thrones" är sannerligen ingen uppbygglig historia, och har man svårt för grovt våld, sexuella övergrepp, omotiverade sexscener, elaka ränksmidare och huvudpersoner som helt plötsligt dör, har man nog inte mäktat med särskilt många avsnitt.
Svek, blod och lögner till trots kändes det mysigt och hemtamt att gå tillbaka i "Game of Thrones-tiden". Med facit i hand blir de inledande scenerna med kungabesöket hos familjen Stark på Winterfell ännu mäktigare och mer storslagna, och jag slås av hur skickligt de viktigaste karaktärerna och miljöerna presenteras. Redan innan första avsnittets omvälvande slutscen har ägt rum har man fått lära sig att man inte kan lita på någon. Ingen är helt igenom god, möjligen finns de helt igenom ruttna. Att tillskansa sig olika former makt är drivkraft nummer ett i Westeros (som är kontinenten där kampen om Järntronen förs). Ungefär som hos oss vanliga människor, alltså.
Så nu är jag fast i en repris som kommer att ta 60 timmar av mitt liv. Men det kommer det att vara värt när jag bänkar mig för säsong 7 som börjas sändas den 17 juli.