Tidningarnas rådgivningsspalter var proppade med handfasta knep på hur alla, från vårdbiträden till generaldirektörer, med några enkla trick kunde bana sin egen väg fram till köttgrytorna.
• Skriv en ”jag-är-bra-lista”
• Marknadsför dig själv.
• Blanda inte in din privata ekonomi. Att hänvisa till skulder, många barn eller hög hyra duger inte.
En del gjorde alla rätt. Christer Elmehagen på AMF till exempel. Vem vet, i rätt läge kanske det rests en staty med hans lätt knotiga kropp som förlaga.
En duktig kille, helt enkelt. En man med vett att ta betalt för sin kompetens.
Sen vände vinden. Eller framförallt börsen, den mest obarmhäriga naturkraft vi känner. AMF:s pensioner står på minus. Varslen viner. Arbetslösheten stiger.
Elmehagen anklagas för dubbelmoral och LO:s Wanja Lundby-Wedin, som beviljade slantarna, sitter just nu plats i pudelkorgen och tuggar i sig alla osande eder hon genom åren farit ut i om näriga och pengasugna direktörer i näringslivet. Ilskan och skadeglädjen tampas om att stå högst i tak.
För nu är vi plötsligt inte längre särskilt imponerade av smarta förhandlingar och löneklipp. Kanske har det gått upp en talgdank: Få av oss spelade någonsin i samma division som Elmehagen och Lundby-Wedin.
Tough luck, men hur duktigt vi än hade plitat på vår ”jag -är-bra-lista” så hade det aldrig blivit för oss som för Chrille. Inga 104 miljoner på tio år.
Men ändå, ponera att vi lyckats förtiga kontokortsskulderna, hållit undan våra horder av hungriga ungar och inte sagt ett dyft om rusande boendekostnader. Och Wanja Lundby-Wedin likt sagans fe plötsligt stått framför oss, i strut och allt, och bara bönat och bett om att få svinga lite guldstoff med staven.
Hur många av oss hade då rakryggat svarat: Tackar som frågar, men jag har så jag klarar mig. Det känns inte rätt att just jag ska ha så mycket mer än andra. Jag hinner ändå inte göra av med all denna flis inom rymden av en normal livslängd. Och ungarna mår bäst av att tjäna sina egna.
Handen på hjärtat?