Det var en hel del på spel i mysiga Estrad Arena under onsdagskvällen.
Tabelltvåan Guif jagade poäng för att hålla undan för seriens trea Alingsås.
Det gick inget vidare.
Kan man lugnt konstatera.
Efter en hygglig Guifstart kollapsade både försvars- och anfallsspelet.
Kvar fanns bara granithårda Alingsåskillar som gjorde lite som de ville med ett Guif där landslagsmässiga spelare som Viktor Östlund, Helge Freiman och Daniel Pettersson haft bättre dagar.
Om man uttrycker det snällt.
Jag vet inte riktigt vad som hänt med Guif de senaste tio dagarna.
Det är håglöst, oinspirerat och spelarna verkar inte trivas alls för tillfället.
Och jag måste säga att jag faktiskt börjar känna en viss oro.
Guif har haft sina plumpar under säsongen, men tidigare har man kunnat försvara dessa med alla skador.
Nu är truppen i princip intakt och då stämmer det plötsligt inte alls.
Varför?
Ja, dåligt självförtroende är en orsak.
Spelarna bränner lägen de normalt aldrig missar och jag får en känsla av att saker och ting just nu sitter i huvudena.
För guifarna har garanterat inte blivit dåliga handbollsspelare över en natt … eller en vecka om du så vill.
Däremot grubblas det både här och där.
I Alingsås glänste målvakten Mikael Aggefors.
Och han var bra.
Men inte så svinbra.
Faktum är att jag tycker att guifarna många gånger gjorde att han såg ut som en fantom i buren.
Avsluten i rena lägen från exempelvis DP, Blank och för all del även Atli vid något tillfälle var såna som en målvakt älskar.
Och de avsluten tycker jag kännetecknar att självförtroendet hackar.
Vad ska Guif då göra?
För faktum är att segrarna måste börja räknas in igen.
Annars kan det bli fritt fall i tabellen och en andra- eller tredjeplats kanske slutar i en sjätte eller sjunde.
Vilket förstås inte är så lyckat om man vill nå långt i slutspelet.
Ja, från min horisont känns det som att glädjen måste hittas igen.
Jag hoppas laget kan åka till Kroatien i helgen och bara ha kul.
Självklart är det viktigt att göra en bra match mot Nexe i EHF-cupen.
Men om det blir förlust struntar jag i.
Huvudsaken att killarna hittar tillbaka till grunderna både framåt och bakåt.
Att de känner att tajmingen kommer tillbaka, att de gör mål på lägena och att det tidigare så klockrena försvarsspelet börjar fungera på nytt.
Nu byter vi ämne:
Innan skid-VM i Falun startade för en knapp vecka sedan konstaterade jag att det inte fanns några större svenska förhoppningar.
Skulle jag förstås inte skrivit.
Nu har redan två guld, ett silver och två brons ramlat in och det Johan Olsson gjorde under onsdagen är en prestation som snudd på inte går att beskriva.
Hur kan karln, med ett enda världscuplopp i kroppen den här säsongen, sopa banan med konkurrenterna?
Jag är stum av beundran och jag skulle inte bli förvånad om det kommer mer från Skultunakillens sida som dessutom borde ligga bra till för Bragdguldet även om konkurrensen från Kalla är knivskarp.