Det började redan i duschen på Kebnekaise fjällstation. Vi befann oss i civilisationens yttersta utpost, men fortfarande glödde ljusrören i taket, varmvattnet strilade ur munstyckena och folk glodde ned i sina mobiltelefoner. En stackars brittiska kikade förfärat in i damernas duschrum där den ena skidåkerskan efter den andra fått av sig sina svettiga paltor och nu stod i bara mässingen.
"Finns det inga bås eller draperier?" kved hon. Först var det ingen som riktigt fattade frågan. Men när polletten föll ned handlade det förstås om något ingen av oss andra flåbusar till duschare hade tänkt på: Den som duschar skyler sig icke.
"Ingen fara, det är ändå ingen som tittar på någon annan" lugnade en medduscherska och en stund senare stod den engelskspråkiga under vattenstrålen. För säkerhets skull till hälften inlindad i en handduk som snabbt blev blöt.
Två dagsetapper senare var det dags för nästa lögning. Noll täckning på mobilen. Surf over and out. Nu var det bara vi och vildmarken. För att få varmt i turistföreningens stuga högg vi själva ved och späntade stickor till vedkaminen. Vattnet hämtades i ett hål som skottats upp över bäcken. Och självklart föll det på gästernas lott att baxa ut slasken.
Men vad gör en inte för tak över huvudet efter fem timmars slitande med stavarna? Betalar sina dryga 300 per person för en sängplats, såklart. Käkar hårt bröd och konserver, värmer diskvatten, sopar golv, tänder spisar och går på torrdass, som utan undantag alltid ligger minst 300 pjäxkliv bort. Det är långt för en bortklemad kontorskropp. Men ack ändå så ljuvligt!
Just här, i Kaitumjaure, fanns dessutom lyx. Lögarlyx. En nybyggd vedeldad bastu. Först måste det förstås kapas bränsle och släpas vatten, men sen var det bara att njuta.
Den som till äventyrs tycker 300 per dygn är dyrt för ett arbetsläger (460 för den som inte är medlem i STF) bör betänka att ved och förnödenheter inte sällan körs ut med helikopter. Tro inte att detta är en klagovisa, tvärtom. Turistföreningens service är fantastisk och en förutsättning för att andra än de riktiga extremsportarna ska ha en chans att komma ut i vinterfjällen.
Dessutom finns det många som betalar betydligt mer för lite självspäkning.
Till Kaitumjaure anlände om aftonen sju hundslädsekipage anförda av en kille i 30-årsåldern med ansvar för ett 40-tal draghundar och sex europeiska gäster med sug efter norrsken och extraordinära upplevelser. De hade alla betalat straxt under 20 000 kronor för att under en vecka fara runt mellan fjällen under så enkla förhållanden som möjligt. Skotta snö, sätta upp tält, pinka i det fria, käka torrfoder och dessutom hålla vovvarna på gott humör. De sistnämnda var enklast, åtminstone så länge det fanns hundkäk kvar i packningen och ulmerkottarna varje dag fick kuta av sig i sporrsträck.
I bastun fick vi sällskap av ett par från Oxford som efter långa överläggningar beslutat sig för att gå all in och bada mix med Kaitumjaures enda nordbor. Nu ville de veta allt om hur en äkta svensk sauna bäst utföres. Lite villrådigt svarade vi att finländare kan sånt bättre, men sedan gjorde vi så gott vi kunde för att hålla skenet uppe: Pimplade stugvärdens pilsner á 40 kronor burken, tuggade något billigare ölkorv och hällde varsin hink vatten över skulten. Klent, tyckte britterna som hoppats på något mer exotiskt. Då rekommenderade vi snörullning. Det tog skruv. Snart satt vi ensamma i bastun medan oxfordianerna tumlade om i det stora vita.
Påminde på något sätt om när jag själv, på min första tågluff, envisades med att åka gondol i Venedig. Har sällan blivit så uppskörtad.