När Eskilstuna Symfoniorkester spelar in våren har man valt att bunta ihop en rad mycket stämningsfulla romantisk-impressionistiska verk, där inslag av naturlyrik är framträdande, med Beethovens femte symfoni. Detta har man infogat under den nebulöst godtyckliga rubriken ”Vidunderliga väsen”. Det finns anledning att vara kritisk till denna sammanfogning.
Inleder gör Claude Debussys förspel till ”En fauns eftermiddag”. Något av det vackraste man kan höra i dessa dagar, där tvärflöjten får ta extra mycket plats. Stycket är formidabelt framfört och har drag av gamla tiders äventyrsfilmer vilket gör det särskilt lättlyssnat även för moderna öron. Blåsinstrumenten briljerar, inte minst klarinetterna, och det finns en följsamhet, en dynamisk äventyrlighet, som sköljer över en likt skummande vatten. Harpan bidrar till fin sagostämning.
Alltså: Kvällens bästa stycke avverkat redan tio minuter in i konserten.
Camille Saint-Saëns ”Danse Macabre” från 1874, med sina disharmoniska violiner som huggs av med romantiska stråkslöjor låter en ana en modernistisk framtid, med Stravinskij på väg in i startfållan. Xylofon och triangel har aldrig låtit så vackra.
Första sviten ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” lägger nästan sordin på stämningen. Så oerhört välbekanta, så genomtröskade och radiospelade blir satserna ”Morgonstämning” och ”Anitras dans” lika spännande som en massproducerad skolantologi.
När det så är dags för Beethovens femma, världens mest kända stycke, infinner sig en rädsla för att samma tristess ska uppstå som under Grieg-sviten.
Den första takten, ta-ta-ta-taaa, fångar in lyssnaren direkt. Man tvekar. Det är välbekant, men låter det för bra, går det för fort? Sedan är man fast. Andra satsen andas perukstocksdamm men funkar som ett andrum inför tredje och fjärde satsen, som inte är lika sönderlyssnade.
Där mal kontrabasarna på mellan virvlande violiner. Dirigenten Bosse Johansson hetsar på sin orkester, kroppsspråket blir allt vildare, han är nästan uppe på Leonard Bernstein-nivåer, det blir till show, och det är någonstans i tredje satsen man plötsligt ser alltihop, hela det skimrande lagarbetet i aktion. Bosse Johansson arbetar hårt, vevar, snärtar med pinnen, får hela pulten att vibrera, kräääver av sina musiker att leverera. Och de blir rikligt belönade efteråt. När allt är över. Och Johansson rasar nästan ner av utmattning. Finalen är ett fysiskt kraftprov för både dirigent och orkester. Utfört med glans. Imponerande.