Var firar man bäst en födelsedag - om man heter Bob Dylan, eller som han heter egentligen Robert Allen Zimmerman, så firas den bäst på turné.
Han bestämde sig för 25 år sedan att det inte var en bra idé att göra några längre uppehåll i turnerandet. Det var så svårt att komma i gång igen, så sedan den dagen, sedan den insikten nådde honom, har han i stort sett varit i rörelse hela tiden.
Om det verkligen gjort någon skillnad är lite osäkert.
Jag tror att jag sett Dylan sex, eller sju, konserter mellan 1979 och 2008, och den enda skillnaden är egentligen dagsformen hos bandet. Dylan själv ger ett mer och mer förvirrat intryck, och hans ovilja att säga något till den svenska publiken är besvärande. Allra helst när vi alla vet att han kan vara riktigt pratsugen på turné hemmavid, och bjuder på mellansnack som är ett under av visdom och bitterhet.
Debut som munspelare
Vad som inte är så känt är att Dylan egentligen skivdebuterade som munspelare bakom Harry Belafonte 1961, och att han därefter fick ett solokontrakt med Columbia året därpå.
Inte heller så känt är att han höll på att bli utsparkad från Columbia av det enkla skälet att hans båda första skivor inte sålde.
Johnny Cash talade sig varm för den unge begåvningen, och skivbolagsdirektören sa okej då till ett tredje album. Det blev The times they are a-changing.
Resten är historia.
I dag (och alla dagar egentligen) lyssnar vi med förtjusning på hans alternativa inspelningar av Mississippi från The bootleg series vol. 8: Tell tale signs (1989-2006).