En lite långsam, prövande tv-serie om franska hemliga agenter, kan det verkligen tävla med de stora amerikanska serierna, eller för den delen med "Bron" eller andra mörka svenska serier?
Svaret är ja!
Just nu går fjärde säsongen av "Falsk identitet" på SVT och de tre första säsongerna ligger på SVT Play.
Har ni inte sett den? Gör det! Det kan ta ett par avsnitt att komma in i den, men sedan är ni – det kan jag mer eller mindre garantera – ohjälpligt fast.
På ytan är den inte alls unik. Den påminner om den hyllade amerikanska serien "Homeland". Några agenter på landets säkerhetstjänst hamnar i storpolitiska intriger i Syrien, Ryssland och Ukraina.
Skillnaden är att där "Homeland" gräver ned sig i klyschor väljer "Falsk identitet" aldrig den enkla vägen. Huvudpersonen är god i grunden, men tvingas göra val som av omgivningen uppfattas som onda. Hela byråns uppdrag, att samla information för att skydda landets säkerhet, tvingar fram beslut som ingen kan uppfatta som moraliska.
Men på fikarasten på jobbet är alla ändå hyggliga och trivsamma typer. Säkerhetstjänstens chef, Henri Duflot, skulle aldrig någonsin skrivas in i ett amerikanskt manus. Han är en lite bortkommen mysfarbror med skägg som tar på sig färgglada slipsar för att liva upp sin personal.
Ändå är han den förste att offra människor och svika principer om det krävs för att nå målet.
Till och med terroristerna från IS framstår som sammansatta människor, med tankar och överväganden och familjer som väntar på dem där hemma.
Det är helt enkelt en serie som tar livets komplexitet på allvar.
I dagens polariserade värld är det tyvärr ganska ovanligt. I debatten är allt svart eller vitt. Allt är ont eller gott. Utrymmet för nyanser är litet.
Bara att göra en serie om konflikten med IS skulle å ena sidan kunna uppfattas som exotiserande och rasistiskt. Att inte framställa terroristerna som genuint onda skulle å andra sidan kunna uppfattas som värderelativiserande.
Allt beroende på perspektiv.
Och inget av dessa perspektiv skulle göra "Falsk identitet" rättvisa.
Okej, serien är också lite långsam, det ska erkännas. Det sker inget mord i början. Inget attentat som drar igång intrigen. Och är det något som präglar stämningen i första säsongen är det snarare en innerlig kärlekshistoria med säkerhetspolitiska förhinder.
Men - som skribenten Markus Larsson nyligen konstaterade i Aftonbladet – även "Sagan om ringen"-böckerna är långsamma. Även de tar det en stund att komma in i.
Och dem har det ju ändå gått ganska bra för.