Men Doug Seegers vill fortsätta glädja med sin musik i varenda hörn av Sverige han kan hinna komma åt. Han har sedan han kom tillbaka för några veckor sedan dykt upp på såväl väntade som oväntade spelställen. I Stockholm lirade han för förbipasserande i tunnelbanan en stund och på Skebo herrgård i Roslagen spelade Doug på egen begäran för de boende på flyktingförläggningen.
Till Mary's café i Vallby strax norr om Eskilstuna har publiken kommit i stora horder för att få se och höra den lille amerikanske countryartisten och hans svensk/amerikanska kompband.
Sällan eller aldrig är livemusik så njutbar som när solen hänger sig kvar ovanför horisonten efter 22, när fullmånen flyter upp i grönskan mitt emot, när åkrarna runt spelplatsen kantas av blåklint och när luften doftar av jasmin och pion.
Inget av detta kan tillskrivas Doug Seegers men när hans innerliga countrysånger blandas med övriga härligheten så uppstår något lite magiskt. Nåt som gör att människor inte vill gå hem, att unga kvinnor slänger sig om halsen på 63-åriga cowboys och vill pussas, och att musiker gärna lirar ett par extralåtar till.
Levande musik är förvisso bland det bästa som finns mitt i smällkalla vintern också, eller precis när som helst. Men med nämnda fond på tisdagskvällen var förutsättningarna i världsklass redan innan artisten själv, med sin säregna sångröst, sin ödmjuka framtoning och sina skickliga musiker, stod på scenen.
Publiken är ändå så där lite typisk svensk-trög den första halvtimmen. Doug skämtar och ställer frågor, men får inte så mycket till reaktion. Förrän han förkunnar:
– Nästa låt köpte mig den här jackan, mina nya fina boots och min gitarr. Innan jag sjöng den i svensk television hade jag i stort sett ingenting. Jag bad Gud att hjälpa mig ur mitt elände och två veckor senare kom Jill Johnson gående.
"Going down to the river" följs av "Take the hand of Jesus", sången Doug skrev som ett tack till Gud. Sedan följer en timmes blandning av låtar från hans eget album, från duettplattan med Jill och från Dougs egna hjältar Gram Parsons och Hank Williams. Som allra bäst är de fem musikerna i Everly Brothers "So sad" och i Seegers egen "Angies song".
Innan Doug stampar igång extranummer ett av två passar en ung dam i publiken på att gå fram till scenen, be Doug böja sig ner – och ge honom en kyss. Han förkunnar nöjt att det finns fler av den sorten att hämta för alla som så önskar efter giget. Enda kravet han ställer: att den som vill pussas också är redo att gifta sig.
Huruvida aftonen slutade med ett frieri har vi ingen aning om. Artisterna har dragit vidare, men kärlekssagan Doug Seegers-Sverige fortsätter, det kan vi vara helt säkra på.