Under lördagen var det hög tid att sjösätta den andra festivalen i Rademachersmedjorna och vis av erfarenheten från i fjol så gjorde arrangörerna det med målet att minimera pauserna mellan de uppträdande artisterna eller musikerna.
Nu var förstås oturen framme och redan under inledande Anna Fäldt, som spelade didgeridoo, och som bara kom ett stycke in i sin inledning när allt ljud från scenen oväntat tvärdog.
Okej, som publik kan man förvisso utforska matserveringen eller kanske köpa en kopp riktigt kaffe, kolla om skådespelarna i närheten har en dramatiserad visning av Smedjorna på gång. Och som arrangör så kan man ge barnen en chans att dansa till inspelad musik med Beyoncé eller Marshall Mathers. Eller man kan släppa in de orientaliska dansarna. Man kan till och med lira lite reggae när man äntligen får ordning på ljudet igen.
Det funkar.
Det hela tog sig sedan när en grupp trumslagare med djembe som specialitet trummade upp folk i en dans som leddes av en rödklädd kille, som halvt skrämde slag på barnen, men som samtidigt utövade en viss lockelse på dem.
De allra modigaste barnen skuttade upp i famnen på den maskerade dansaren och dansade med till tonerna från musikanterna på scenen.
Likaså kunde barnen glädjas åt ett framträdande av Mamapara som visade sig vara en mästare på det här med att gå på styltor och hela tiden se ut som vore han på vippen att ramla i backen.
Arrangörerna var nöjda; vädret var helt okej, alla som uppträdde var värda en stor applåd, publikt hade det fått plats med några stycken till, men samtidigt är man medveten om att det krävs tid att jobba in en festival.
‒Vi lär oss hela tiden, säger Jakob Lennartsson, som tillsammans med Lamin Faal, Modou Njie, Lye Cham och Sam Touray arrangerar festivalen och gärna återkommer med en tredje festival nästa år.
‒I fjol genomförde vi festivalen i augusti när de flesta har kommit hem efter semestern, nu ville vi pröva mitt i juli. Vi får se hur vi gör nästa år.