När minst två av dem haft en stund över har de spånat musik på distans. Slutligen lyckades de få till ett sammanträffande på tre man hand i Martin Skölds studio i Mariefred där ep:n spelades in för att sedan mixas i Park studio - som för övrigt är Kents egen hemmastudio.
– Jag och Johan Wohlert har känt varandra jättelänge som vänner. Ninsun Poli träffade jag genom Johan T Karlsson i Familjen. Vi upptäckte att vi inte bor så långt ifrån varandra, jag i Mariefred och hon i Tumba. Jag hade en massa grejer liggande - det var någonstans där det började. Johan kom med i bilden och så satte vi igång.
Och så kallade ni er Closure.
– Ja, det kom när vi bestämt oss för vilka låtar vi skulle spela. Joy Division hade en skiva som hette "Closer" med ett väldigt speciellt omslag. Vi ville låna lite av den estetiken och så anspela på avslut, att få ett avslut på något.
Låtarna på Closures första skiva har fått namnen "Creatures", "Sing", "Snowflakes in Spring" och "1000 times". När Closure själva, på Kents hemsida, beskriver soundet de vill uppnå, blir det på samma språk som låttexterna: "We wanted that Nordic crystal clear emotion to run through the music. It had to be elegant and never too macho."
Ett nordiskt sound, alltså?
Martin skrattar lite i telefonluren och säger:
– Hm, det var faktiskt Johan som kom på det där med "Nordic crystal clear emotion". Egentligen har jag ingen aning om vad han menar. Men, säg, lite vemod och vackra melodier.
När spelar ni live?
– Vi vill jättegärna göra det, men det krävs mycket logistik. Johan bor i Köpenhamn och spelar med Mew, och vi har alla olika grejer på gång. Kent spelar på Bråvalla och två festivaler till. Vi får se hur det går med skivan, men framåt hösten vore det väldigt roligt att få komma ut med Closure och spela.
Du är Kent-medlem nummer tre som aviserat ett sidoprojekt i år. Har ni för lite att göra?
– Nej, inte alls. Men, vi håller på med musik hela tiden, alla fyra. Jag gillar att jobba med andra projekt och andra musikstilar vid sidan av Kent. Det är kul och ger väldigt mycket. Det är dessutom något man tar med sig tillbaka till Kent. Jag lär mig nytt när jag spelar annat med andra. Man måste hålla på hela tiden för att utvecklas. Trots att jag spelat i så många år är det bara att konstatera: Fullärd blir man aldrig.