Joe Laberos tältturné
Vasahallen, Strängnäs
I drygt en och en halv timme dånade rockmusiken ur högtalarna samtidigt som Joe Labero bjöd på en fartfylld magishow helt i publikens smak. Trots en närgången kamera och tre stora videoskärmar finns det inte en möjlighet i världen att förstå hur en duva kan komma fram ur en sönderriven tidning eller en sedel som någon i publiken nyss skrev sitt namn på minuten senare ligger i en citron.
För Joe Labero är bra. Förbannat bra.
Han är bra när han gör de små tricken, de med spelkort som försvinner och dyker upp igen eller när knutar plötsligt försvinner från rep och tre snörstumpar i ett slag har blivit ett enda långt rep.
Avslutningsnumret är fantastiskt. Joe Labero får tre ringar från tre personer ur publiken och efter ett dramatiskt fingerarbete sitter de tre ringarna ihop. Personerna identifierar sina ringar och det är inget snack om saken: det är deras ringar – och de ÄR sammanlänkade med varandra.
Damen bredvid igen: Nej, det där går inte heller...
Men det är i de större illusionerna som Joe Labero visar de allra bästa mästartakterna. På en scen mitt i publiken kryper en kvinna ned i en papperslåda, lådan viks ihop till en minimal fyrkant – och kvinnan är inte längre där. Trots att hon inte kan ha försvunnit, vi satt ju alla och såg hur det gick till.
Eller...?
I ett annat nummer sitter Joe Labero själv på en stol på scenen, får en svart duk över sig – och kommer körande in i tältet på en motorcykel 15 sekunder senare.
Visst drar en del töntiga skämt ned betyget en aning, men slutomdömet kan ändå bara bli ett: mästerligt, Labero!