Det är tyst och lugnt hemma hos Mattias. Sonen Malkolm, 20 månader, är på dagis och hustrun Christine på jobbet – en helt vanlig måndag för Mattias. Här i Stureby i Stockholm har familjen bott i fem år. Husen är byggda på 1950-talet och ligger ganska tätt men växtligheten runtom gör att det inte alls känns som att vara i en storstad.
– Vi trivs här, jag jobbar rätt mycket hemifrån. Två dagar i veckan brukar jag hålla föreläsningar, resten jobbar jag med en ny bok som snart är klar och så har jag privatelever på nätet som ska ha feedback och nya uppgifter. Dom är i alla åldrar, från 14 till 75 år. Damen som är 75 presterade mycket bra på examensprovet. Så att man inte kan träna sitt minne när man är gammal stämmer inte. Det kanske bara tar lite längre tid.
Mattias växte upp i Eskilstuna och jobbade efter gymnasiet som lärare på Kunskapscompaniet. Intresset för utbildning och pedagogik tog honom vidare till andra större företag i Mälardalen och Stockholm. Och vart han än kom hamnade han ofta i lärarrollen, vare sig det handlade om musik, datorer, kommunikation eller försäljning. Men det är inte bara intresset för att lära andra som gjorde att han en dag började träna sitt minne.
– Jag har alltid varit mycket nyfiken, velat lära mig saker och varit intresserad av mental träning och personlighetsutveckling. Länge trodde jag att det var musiken som skulle bli det jag skulle syssla med. Jag var med i Eskilstunabandet ”Patrik Kolar and his funky friends” och spelade också med andra i stan. En dag kom jag i kontakt med en slags dans som går under samlingsnamnet ”Gurdjieff Movements”. Jag hade aldrig dansat förut men bestämde mig för att lära mig.
Dessa danser kommer från Mellanöstern och Tibet och är en sorts konstform där många olika rörelser utförs samtidigt med olika delar av kroppen. När ena armen gör en sak, gör den andra något helt annat. Det krävs stor koncentration och görs som en slags meditation. För att lära sig detta flyttade Mattias till Berlin och bodde där i nio månader.
– Det är sällan som denna dansform visas offentligt. När vi skulle göra vår slutuppvisning i en kyrka i Amsterdam, som hade plats för 150 personer, kom 170. Vi var tre personer på scenen och folk hade rest från hela Europa bara för att se oss. Jag tror att mitt intresse för minnesträning är ett resultat av alla mina andra intressen. Det är både pedagogik, mental träning och en spännande utmaning i ett.
Mattias funderade mycket på hur man skulle kunna lära sig mer, bättre och snabbare och började leta på nätet. Han hittade en ryss, Kozarenko, som konstruerat ett inlärnings- och minnessystem som kallas GMS-metoden (Giordano Memorization System).
– Jag började träna enligt metoden. Det gav snabbt resultat och jag tyckte det var konstigt att vi aldrig hade fått lära oss något sådant i skolan. Några månader senare snubblade jag över att det fanns något som heter minnestävlingar. Jag åkte till Cambridge och tog mitt första svenska rekord.
Hemma hos familjen Ribbing finns inget som fysiskt avslöjar att här bor en person som har extremt bra minne. Jo, kanske – det finns ingen anslagstavla med kom-ihåg-lappar eller en almanacka på köksväggen. Lägenheten är en trerummare på 69 kvadratmeter som Mattias och Christine delvis renoverat själva.
I Malkolms rum är ena väggen täckt av en jättekarta över hela världen. Innan sonen föddes var det Mattias arbetsrum.
– Det var skönt att sitta och titta på den och upptäcka saker som man kanske inte tänkt på, var vissa platser ligger och förhållandet till varandras breddgrad. Jag har rest rätt mycket i Europa och även varit i Kina på minnestävling. Det var spännande men inte maten. Där insåg jag hur mycket en måltid betyder. När man ser deras menyer blir man inte så hungrig. I stället för att ha bilder på den färdiga maten visar man djuren flådda men huvud och fötter sitter kvar. Allt ska se så levande ut som möjligt. Det var många kvällar som jag somnade hungrig.
Boken som Mattias håller på med nu riktar sig till skolungdomar och studenter men andra kan förstås också ha glädje av att läsa den.
– Den har inget namn än. Min första bok är en generell bok om minnesträning som alla har nytta av. Den nya boken fokuserar mer på hur man lär sig mer på lektionerna och hur man snabbare lär sig läxorna. Elever som har det svårt i skolan hamnar lätt i en ond spiral – läxorna är tråkiga, man lär sig allt mindre och får sämre resultat och sämre självförtroende. Jag vill vända dem på rätt köl och få dem att tycka att skolan och att lära sig är roligt.
Innan han började med boken testade han bland annat sina idéer på en sjundeklass i Skogstorpsskolan. Han insåg snabbt att materialet som han brukar använda på ledningsgrupper och vd:ar var alldeles för lätt för ungdomarna.
– Jag fick lägga om hela programmet och improvisera för att ge dem svårare uppgifter. De lärde sig till exempel de närmaste veckornas glosor, 40 stycken, på mindre än en timme. De snappade upp allt så snabbt medan rektor och läraren satt längst ned i klassrummet och var tvungna att anteckna för att hinna med.
Utanför barnrummet är hallen. En affisch med ”Patrik Kolar and his funky friends” sitter på väggen och i bokhyllan ligger några av Mattias tävlingsredskap – kortlekar. En gren är nämligen att minnas ordningen på spelkorten. Mattias svenska rekord i just den grenen är att kunna tala om ordningen på 364 kort (sju kortlekar) efter att ha kollat på dem i 30 minuter.
Vardagsrummet är lite 70-talsinspirerat med bokhylla i ek och pappas hemsnickrade högtalare. En röd pösig soffa är vänd mot den öppna spisen och två öronlappsfåtöljer inbjuder också till att krypa upp i och lyssna på när Mattias spelar på pianot.
– Pappa tillverkade högtalarna på 70-talet, jag tycker de är jättefina. Jag gillar det mörka träslaget, medaljongtapeterna och spegeln med guldramen. Det är lite slottskänsla. Och öppna spisen använder vi ofta, det är skönt sitta framför brasan och mysa.
Men allt är inte som det ser ut att vara. Det sitter en elefant i soffan! Och under soffkudden ligger en brandsläckare! JAG ser dem visserligen inte men Mattias gör det – när han vill, för att komma ihåg vissa saker. Att placera saker på platser eller rum som man känner igen är ett av knepen att minnas olika saker. I Mattias första bok ”Vägen till mästarminne” heter första övningen ”Ribbings cykel.”
– Hjärnan minns genom att vi kopplar nya saker till minnen som vi redan har. ”Ribbings cykel” visar hur man kan placera det man vill komma ihåg på givna ställen på cykeln. På framhjulet sitter en pärm för att jag ska komma ihåg att ta med viktiga papper till jobbet och på ekrarna är en bunt papper inpressade – det är en viktig rapport. Sen fortsätter man så på tio givna platser på cykeln.
Precis som att använda sig av en cykel som minnesplats kan man använda rum och andra platser som man känner väl. I lägenheten använder Mattias tio givna platser i varje rum, vilket blir minst 50 olika minnen.
– Sen kan man ju göra olika under-mappar på varje ställe. Till exempel kan elefantens snabel vara ett ställe och öronen ett annat. Det blir precis som i en databas, man kommer längre in i systemet. Där kan man lägga saker man vill lagra permanent i minnet. Att ge hjärnan en symbolisk bild är att ge den en ledtråd för att komma till minnet man vill åt.
Pojkrummet i sina föräldrars villa, lägenheten i Berlin och gågatan i Eskilstuna är andra platser där Mattias har stoppat in minnen.
– På gågatan sitter de amerikanska presidenterna i rätt ordning vart efter man går gatan fram. Det är för att få en struktur i hjärnan, ett sammanhang, som gör det lättare att minnas. Jag har gjort samma sak med de svenska kungarna. De sitter kring tågstationen.
Vilka minnen Mattias stoppat in i sovrummet glömmer vi bort att fråga. Det blir i stället tapeten som fångar vår uppmärksamhet. Den är ljusblå med vita blommor, blad och tunna linjer. Vid första anblicken fattar vi inte alls vad Mattias menar när han säger att det är en bra sovrumstapet. Sen – när vi tittar lite mer noggrant så träder de fina linjerna fram som älskande par. Jojo, visst! Verkligen en bra sovrumstapet!
Även om Mattias är en mästare på att minnas så kommer han inte ihåg allt. Han erkänner att han faktiskt börjat använda almanackan i sin mobil.
– Det är mest för att det ofta blir preliminärbokningar som ändras. Men om jag ska handla mat tar jag hjälp av cykeln för att minnas.
När vi ska gå inser jag att mitt påminnelse-sms till Mattias kvällen innan var inte det första som han fått inför ett möte.
– Nej, det händer rätt ofta att folk ska vara roliga och påminna mig om att vi ska träffas. Det har hänt ett antal gånger, jag har vant mig, säger han och ler.