Desto roligare då att hon hållit kontakt med sin pianolärare på lågstadiet och att det gick att locka henne hem att fylla NK-villan till sista plats.
Tur också att hon säger sig gilla att spela på okända instrument. Svårt, och hon fick nu trolla med pianot, men det gjorde hon och jag tyckte det lät ganska bra. Det hördes här och där i Beethoven-sonaten nr 1 i f-moll att breda ackord i det lägre registret inte fick så skön klang. Men det mer finstilta i vänsterhanden lät bra.
Därför var det fint att hon lagt in det berömda Ass-durimpromptut av Schubert, det med alla ljusa nedåtklättrande vattenfallstoner som lät så fint och balanserades av de stigande rörelserna i högerhanden.
Roligt var det hur hon presenterade sin recital med lite om det tekniska men också personligt. Alltså att det är roligt men svårt att spela Chopins etyder, den kromatiska och den med svarta tangenter, så att hon måste lägga in valsen i a-moll som vilotid emellan. Riktigt bra allt, men tänk er henne vid Culturums flygel. Helst om några år. För hon har mer att hitta fram till av personlighet i nyansering och frasering, i Chopin och Debussy. Men hellre för lite nu och att det kommer efter hand. Dock hördes större dramatiska accenter än vanligt i Saties berömda Gnossienne nr 1.
Överraskningen var den fantastiska lejonklon i Ginasteras tre argentinska danser opus 2. Det maskinmässigt orytmiska satt som gjutet och det cantabla var så vackert. Tänk när hon gått vidare med krigssonaten nummer sju av Prokofjev.