Musikern och författaren Marie Selander blev själaglad, men också förvånad, när hon tilldelades ett stipendium från Sveriges författarfond för att skriva skönlitterärt om kvinnors liv och historia.
– Jag har ju bara skrivit en bok tidigare och trodde aldrig jag skulle få pengar till ett romanprojekt.
Men nu sitter hon här, med huvudet knökfullt av berättelser och karaktärer från det tidiga 1900-talets Stockholm då det enda arbete en ung kvinna utan utbildning kunde hoppas på var som piga eller hembiträde.
– Romanen ska handla om kvinnor och kvinnoyrken och inspirationen har jag fått från min mamma som var en strålande berättare. Hon jobbade själv som hembiträde i mer än 20 år hos en grosshandlare och det var en bra plats. Men hon kunde berätta förfärliga historier om vänner som råkat sämre ut. Att tydligt markera för herrn i huset att man inte var tillgänglig byte var en nödvändighet. Flickor som blev med barn försökte göra aborter på sig själva, eller gick till någon mindre nogräknad abortör. Ofta blev följden svåra infektioner. Några dog i ensamhet, andra togs in på sjukhus och räddades, men fick men för livet för ofta opererades allt bort som ett sorts straff, så att de senare inte alls kunde få barn.
Under vinterns många timmar i Stockholms stadsmuseums faktarum har Marie Selander också läst om de som kallades berglärkor och fallna kvinnor.
– Många av de som kom till Stockholm för att försöka hitta arbete hade barn hemma på landsbygden att försörja och ibland var prostitution enda möjligheten.
Under arbetets gång har hon förstått att även Fogelstad kommer att finnas med på ett hörn i romanen. Marie Selander var initiativtagare, konstnärlig ledare och kompositör till "O Fåglastad", musikteatern som berättade om den kvinnliga medborgarrättskolan i Julita.
Sin första bok skrev Marie Selander i rena rama raseriet över att kvinnliga musiker fortfarande inte räknas. "Inte riktig lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik" kom år 2012 och bygger på hennes egna erfarenheter av musikbranschen. Och de är många, för Marie har varit verksam sedan 1960-talet. Först som rockmusiker i Nursery Rhymes, ett band bestående av fem unga Stockholmstjejer som spelade över hela Europa. När The Who turnerade i Sverige var Nursery Rhymes förband.
– Trots att musikbranschen, då också, var en manlig bastion lyckades vi spela på våra villkor. När ett av våra framträdanden skulle filmas ville regissören att vi skulle spela i bikini. Vi tvärvägrade för det stod inget om det i kontraktet. Vi höll ihop och var ganska tuffa trots att vi var unga, minns Marie Selander.
Många år senare gjorde Marie Selander en radioserie om det osynliga glastak som kvinnliga musikerna aldrig på allvar tycks nå igenom. Gensvaret blev så stort att hon bestämde sig för att även skriva en bok i ämnet.
– Historien formligen kryllar av bortglömda kvinnliga musiker. Det är som om de aldrig har funnits trots att jag under arbetet med boken intervjuade en hel rad. Flera hade haft det tufft som ensamstående mammor med barnflickor hit och dit för att klara kvällsjobb och turnéer. Några hade beskylldes för att vara dåliga mammor för att de inte stannade hemma med barnen. Men vad skulle de göra? De måste ju försörja sina barn och musiken var deras levebröd.
Sedan boken kom ut har Marie Selander haft fullt upp och varit flitigt anlitad som föreläsare på musikutbildningar runt om i Sverige. Hon har också medverkat vid föreställningen "Ladies got the blues" på Fasching, både som konferencier och sångare.
Även om det hänt en del i musikbranschen finns mycket kvar att göra. För fortfarande är rockband ofta synonymt med manligt rockband.
– Men trots allt håller det ändå på att hända en del. Organisationen "Vägra tjejband" är ett exempel. Så fort någon skriver "tjejband" ringer de upp och klagar - och då ändrar skribenten. För det finns ingen elakhet i det, bara gamla invanda tankemönster där mannen är norm.
I våras tog Marie Selander tillsammans med sångerskan Marit Bergman initiativet till en debattartikel sedan de upptäckt att nostalgikonserten Progglådan Live på Cirkus inte bokat upp en enda kvinnlig artist. 157 kvinnliga musiker, band andra både Robyn och Laleh, skrev under deras protest.
– Proggrörelsen vimlade av kvinnliga musiker, men när det skulle firas bjöds inte en enda kvinna in. Helt galet. När det är män som arrangerar glöms kvinnorna helt enkelt bort.
Förra året tilldelades Marie Selander Stims skriftställarpris för "Inte riktigt lika viktigt?"
– Sedan dess har jag föreläst i ämnet över hela landet. Boken har blivit en ögonöppnare, särskilt för unga människor, och det är verkligen jätteroligt. Nyligen fick jag veta att hela upplagan sålt slut och förlaget ska trycka ytterligare en upplaga.