I oktober 2002 klev jag för första gången in på denna arbetsplats. Sedan dess har det blivit mängder av krönikor, massor av intervjuer och många reportage. Jag har lärt känna gitarrister, klubbfixare, tröjtryckare, jeansexperter, gocart-förare, studiomän, arkitekter, studenter, discjockeys, skejtare, konstelever, cyklister, kaféägare, kollegor och konkurrenter.
Jag har följt en fredagsbilagas flytt och förändring, och så småningom hamnat på Kultur- och nöjessidorna.
På fritiden har jag cyklat, skidat, seglat, frisbeegolfat, gått i skogen, tittat på hus, fikat, badat och spelat fotboll.
Men framförallt har jag förälskat mig i den 350-åriga diamant som heter Eskilstuna.
Kära läsare, ni bor i en toppenstad, jag kommer att sakna den!
Jag kommer att sakna närheten till allt. Det tar inte mer än en kvart vart man än ska cykla.
Jag kommer att sakna alla ansikten som man hejar på – Frida, Jacob, Pigge, Oscar, Annika, Sanna, Lasse, Alar, Rocco, Kenneth, Stina, Max, Evelina, Linus, Mikael, Kerstin, Bosse och Bosse.
Jag kommer att sakna Vilsta, Kaka, Badmintonhallen, thairestaurangerna, Holmberget, åpromenaden, Raw, Rothoffsparken, Sylvia och Konstmuseet.
Nu tar jag med mig minnen och erfarenheter till Stockholm och hoppas få ett fast jobb som är lika roligt som det jag haft här.
Visst är det nervöst, men för att utvecklas måste man våga byta miljö, bryta upp. Jag kan det här nu. Det är lika bra att dra innan glöden falnar. (Jag upprepar såna ”livscoach-mantran” inombords tills jag tror på dem själv.)
Om det kommer fler dystra profetior från Anders Borg tänker jag snabbt höja blicken och se förbi dem.
Hej då!