Alla säger om sina egna djur att de är de bästa i hela världen, men alla har fel. För Katla och Smaug, ja, de fick namnen från drakarna i Bröderna lejonhjärta och Bilbo, är världens underbaraste katter.
Smaug lyckades faktiskt charma ett helt sällskap på en begravning en gång. Hon kilade upp på kyrkogården för att få sig några kli bakom örat när hon såg en folksamling.
"Hon kom precis vid jordsättningen som för att trösta, och var så kär", sa en av de sörjande. Kär betyder alltså på språket skånska snarare rar än förälskad i det här sammanhanget.
Katla är katten som börjar spinna om man råkar titta på henne och hon glider upp i vem som helsts knä och brummar tills hon somnar. När jag, som orolig nybliven kattmamma, tog henne till veterinären kunde de inte höra hennes hjärtslag. Hon spann för mycket.
Katterna har, till alla barns förtjusning, varit gårdskatter på min förra innergård i Malmö och de följde med när jag jobbade i Blekinge. Min etta i Stockholm fick däremot inte något vidare betyg. Så nu bor de hos mina föräldrar, som ofrivilligt men med öppna armar, tog emot dem i sitt hus på Österlen.
Men även i paradiset finns det törnen. I veckan smsade pappa en bild på ett stort sår i Katlas nacke. Smaug, som nyligen insett att hon kan promenera ner till stora vägen, hade de inte sett till på flera dagar. Med tanke på att kattkräket fortfarande kryper in i garderober eller diverse utrymmen – trots att hon höll på att stryka med efter att av misstag ha blivit instängd i en garderob i fem dygn – kan hon ha varit var som helst. Men hon kom tillbaka och var vid god vigör. Katlas sår var det heller ingen fara med, konstaterade ännu en dyr veterinär.
Katla och Smaug är som sagt världens bästa katter. Men så som de lever rövare i sitt paradis befarar jag att de inte kommer bli långlivade. Och det är helt okej. Under sin korta vandring mot döden har de det långt mycket bättre i farliga Brösarp än i en etta på femte våningen.