Jag går inte igång på gamla minnen och nostalgi. Jag hänger aldrig med näsan över gamla skolkataloger och skulle förmodligen portas från alla framtida aktiviteter med min lokala hembygdsförening om jag dristade mig att delta i en sådan.
Dessutom är jag usel på att dokumentera saker och har aldrig lyckats samla på någonting, varken frimärken, fotbollskort eller porslinshundar. I en skrubb i källaren ligger familjens gamla foton huller om buller i en låda. Jag tittar aldrig på dem, och får nog lov att erkänna att jag bara har ett vagt hum om hur mina barn såg ut när de var små.
‒Släng skiten! brukar jag säga varje gång jag öppnar dörren till matkällaren i vårt hus.
Där inne hittar jag nämligen aldrig någon mat, utan en salig röra av gamla pop-tidningar från 1980-talet, träsvärd som någon av ungarna gjort i slöjden och en defekt rullbandspelare med en trave ospelbara rullband bredvid. Trots snart 30 års äktenskap har jag inte lyckas kväsa hans samlarinstinkt.
Det är tur att alla inte är som jag, och att folk är generösa och låter mig och mina likar åka snålskjuts när de dokumenterar och arkiverar vår samtid åt eftervärlden. Det är en viktig gärning.
Det där med hur man ska ta hand om minnen är komplext, på en gång djupt personligt och av allmänt intresse.
Ett färskt exempel är frågan om hur man ska förvalta minnen och arv efter ett rockband som Kent. Och då syftar jag inte på det musikaliska och ekonomiska arvet i form av inspelningar och rättigheter - utan själva minnet av bandet.
Det har förvisso inte hunnit gå särskilt lång tid sedan Kent hade sin allra sista spelning, och det är ju egentligen bara historien som kan utvisa hur stora Jocke Berg & co egentligen var (är). Men klart är att bandet har varit ett att Sveriges absolut största genom tiderna, oavsett om man mäter i antalet album, hits, år, fans eller kvalitet.
Kents fans tar naturligtvis hand om sina egna minnen. Det är de sedan länge duktiga på. Runtom i Sverige finns lådor fulla med Kent-artefakter som gamla plektrum, biljetter, konfetti från konserter och skrumpna rosenblad som någon i bandet kastat över publiken i något sammanhang. Tusentals tatueringar med citat ur texter eller andra motiv som kan förknippas med Kent på armar, ben, skuldror och nackar runt om i Norden gör att det inte kommer att glömmas bort i första taget.
Men hur ska minnet av Kent förvaltas av Eskilstuna, där alltihopa började? Det pratas om ett Kentmuseum, en Kentbänk eller ett Kenttorg. Någon form av monument ska det i alla fall bli.
Hur monumentet ska ta gestalt är jag helt fel person att ha en åsikt om. Jag är mer för att göra som Joe Corré, son till Sex Pistols forne manager Malcolm McLaren och modeskaparen Vivienne Westwood som designade punkbandets legendariska scenkläder, gjorde i höstas när man firade 40-årsminnet av debutsingeln "Anarchy in the UK". Joe Corré eldade upp sin samling av Sex Pistols sällsynta inspelningar, affischer och kläder som uppskattades ha varit värd över 57 miljoner svenska kronor. En kulturgärning helt i Sex Pistols (och min) anda.