Paniken jag känner då jag kommer hem och inser att jag har glömt kvar min väska på en krok inne på ett snabbmatshak i Köping tidigare samma kväll är kanske oproportionerlig i förhållande till vad som finns i väskan. Men ändå. Här står jag flera mil från mina ägodelar och stresskalkylerar med att någon just fått tag i kontokort, leg, nycklar, mobiltelefon (ja, kanske även några gamla tuggummin, kulspetspennor och annat bråte). Blir iskall och svettig på samma gång. Väser mig igenom en ansenlig mängd svordomar och förbannar min egen klantighet.
Olustkänslan landar som en smocka rätt över näsbenet för alla vet ju att det inte är någon hit att bli av med kort i kombination med leg och hemnycklar. Hur lätt är det att få låset bytt mitt i sommaren och hur kul är det att få kontot länsat under semestern? Inte roligt alls är svaret, även om det bara handlar om materiella förluster.
Telefonen är förvisso så skraltig att en tjuv troligen skulle bli förolämpad. Men grejerna i den. Värdelösa för andra men oersättliga för mig. Där finns ju till exempel en miljard bilder. Inget ekivokt eller så, utan högst ordinära ögonblick från min närmaste sfär.
Går igenom scenariot igen. Ser framför mig hur jag hänger väskan på den jädrans kroken, tar sista klunken mineralvatten, lämnar stället och kör vidare. Drar mig till minnes övrigt klientel. Ingen såg då ut som någon förbrytare och eftersom merparten av befolkningen inte sorterar under titeln väsktjuv har väskan rimligtvis hittats och lämnats in i kassan.
Gör mig därför beredd att köra tillbaka till Köping men ringer först det aktuella haket.
‒Tyvärr, ingen väska, säger en deltagande själ ur personalen.
Smått neurotisk går jag ut till bilen för att kolla att den i alla fall blivit låst i röran. Och där, i baksätet, ligger väskskrället med innehållet intakt.
Lättnaden kunde inte vara större och jag är glad i flera dagar efteråt.
Ibland är det bästa som händer under semestern det som aldrig hände.