Musikjournalistiken sägs vara i kris. Detta manifesteras bland annat genom att en musiktidning som Sonic inte har getts ut under 2018 på grund av vikande annonsering och låga läsarintäkter. Och Sonic är inte ensam om detta. Musiktidningar världen över hankar sig fram eller läggs ner, och många musiksajter bygger helt på ideella krafter.
På tisdagen uppmärksammade SVT:s Kulturnyheterna problemet. Samma dag meddelade Aftonbladet att mediehusets nöjesredaktion mer än halveras.
Pierre Hellqvist, chefredaktör på Sonic säger till Kulturnyheterna att musikjournalistik inte tas riktig på allvar.
– Det ses inte som något fint och anses vara något som vem som helst kan göra.
Jag är rädd att han har rätt. Och det är väldigt galet. Av flera skäl.
Till att börja med tar musik bara mer och mer plats i människors liv. Streamingtjänster och sociala medier som Youtube och Musical.ly konsumeras överallt och när som helst via mobiltelefoner och hörlurarna skapar en intimitet med artisterna som forna tiders stereoanläggning aldrig gjorde.
Kända musiker har i alla tider haft stort inflytande i olika frågor - men på senare år har många artister använt opinionsbildning som ett sätt att profilera sig själva. I Sverige har vi flera exempel, Zara Larsson är ett, Malena Ernman ett annat. Jämfört med giganter som Kanye West och Jay-Z är de kanske småpotatis, men om journalisterna inte gör det - vilka ska då granska dessa influencers som i stort sett har full kontroll över vilken bild av dem som sprids över världen?
Men artister behöver inte ha någon uttalad politisk agenda för att påverka människor. Vilka föräldrar har koll på vad artisterna som dominerar topplistorna sjunger om? Här finns viktiga journalistiska gärningar att uträtta.
Sedan har vi artisterna som inte ligger på Spotifys topp-50-listor. Recensioner av deras skivor och rapporteringen om deras konserter och musikskapande är så gott som helt överlämnad åt ideella krafter - nättidningar, bloggar och poddar som drivs av musikentusiaster. Det gör det svårt för nya artister att få uppmärksamhet, och även många etablerade hyllade artister har svårt att bryta igenom vallen mellan det smala och det breda och kommersiellt gångbara.
Sedan finns ju journalister som jag själv och alla mina kolleger på lokaltidningarnas kultur- och nöjesredaktioner som gör vad vi kan med att rapportera om lokala artister och konserter som äger rum i våra spridningsområden. En av mina drivkrafter i jobbet är så klart mitt stora musikintresse, men min redaktion, precis som de flesta lokala kultur- och nöjesredaktionerna, saknar resurser att låta sina medarbetare grotta ner sig i en enda uttrycksform. I stället för experter på populärmusik, klassisk musik, film, teater, humor, konst eller litteratur måste vi vara generalister, och dessutom prioritera mellan dessa konstarter.
Just nu är det dock populärmusiken som har mitt fokus och det tänker jag använda till att lista fem bra svenska akter som jag vill se på en scen i Eskilstuna, Strängnäs, Flen eller Katrineholm det kommande året:
1. Hurula
2. Hanna Järver
3. Sarah Klang
4. Hästpojken
5. Sibille Attar