Det är musikklasserna på Djurgårdsskolans som vill bjuda på ett övertygande argument att människan är skapt för att samarbeta, och att acceptera olikheter som en dynamisk kraft, en tillgång i stället för en källa till oro eller fientlighet.
Regissören Johan Briggert har skrivit verket som handlar om tre tjejer som är varandras motsatser i nästan allt, och som just nu har med sig musikklasserna på de sista repetitionerna på Eskilstuna teater, där det är premiär under lördagen.
Ytterligare en "öppen" föreställning är planerad till söndagen och ytterligare två "interna" på måndag för alla de andra på skolan.
‒Från början var det tänkt att bli en lättsam feelgoodmusikal som tar upp många existentiella frågor, säger Johan Briggert. Det handlar väl ytterst om yin och yang.
Det hela har utvecklats under arbetets gång och bottnar nu i en ganska allvarlig grund.
De tre unga tjejerna som inte drar så jämt är Milia som spelas av Alva Thim Bånkestad, och Amelie, som porträtteras av Olivia Klacksell, och Amanda, som gestaltas av Signe Andersson. En rebellisk tjej med mycket attityd kontra två trallande jäntor som tycker att allt går att lösa bara man tar allt med ett leende.
De här tre tvingas samarbeta i ett grupparbete och får chansen att se scener med alternativa livsvillkor.
‒De går genom en dörr och kommer till ett rum styrt av en diktator, de går genom en annan och får uppleva ett helt rum fyllt med bara ja-sägare, säger Johan Briggert.
För balansens skull finns också ett rum fyllt av nej-sägare och ett rum som sätter genusfrågorna i högsäte.
Det märks tydligt att de flesta eleverna är fullt på det klara med att premiären nu ligger några timmar bort. Men alla repliker, sångerna och framför allt alla stegen - även de avancerade - sitter väldigt bra redan. Nu gäller det bara att få kontroll på mardrömmarna om vad som kan gå fel, och allt det där tekniska som handlar om vem som ska lämna över handmikrofonerna till vem, var och när.
Men får man nu inte mikrofonen så får man väl ta i från tårna och tillgripa den där teaterregeln som säger att alla repliker ska framföras högt och tydligt så att inte ens publiken längst bak i salongen får skäl att lägga pannan i bekymrade veck och undra:
‒Vad säger de?