Det vilar något postapokalyptiskt över Cirkus Cirkörs föreställning "Under". Rostfärgade stålkonstruktioner som än kan vara ett övergivet industrilandskap, än en skeppsbruten ubåt, än en gammal utdaterad väghyvel som får eget liv och manglar allt som kommer i dess väg. Lägg till det ett inledningsvis öronbedövande ljud - tänk flyglarm - från vindmaskinen och ett sprakande som mycket väl kan hörröra från en utslagen kommunikationsradio.
Och så ballongen då, förstås. Denna gigant av tyg som plötsligt blåser upp sig till ett hotfullt monster och stävar ut mot salongen, liksom redo att ta andan ur oss alla.
Mitt i detta den misslyckade Andréexpeditionen till Nordpolen, en hybris som lär ha slutat som isbjörnskalas. Men, som det så klokt står i programbladet: Drömmen är odödlig och att försöka igen är både ett öde och en mänsklig rättighet.
Trots att föreställningens underrubrik är "om människa mot väder" är det svårt att se någon riktigt röd tråd som hela "Under" igenom verkligen handlar om högtryck, lågtryck, snö, halka och is - eller global uppvärmning. Visserligen går lindanserskan i envig högt däruppe över scenen med en blåst av orkanstyrka och under hela föreställningen kämpar artisterna med att i en kraftig motvind hålla ballongens textilier stilla och på plats.
Men vad gör väl det, att man inte snappar någon handling, alltså - när man ändå har fullt upp med att fascineras av alla de luftsprång, hopp och halsbrytande rullningar över scenen som Cirkus Cirkörs artister bjuder på. Än tar de sig fram på en hand, än slingrar de sig upp i något av de rostiga rören så hjärtat fastnar i halsgropen.
Kroppspoesi, skulle man kunna kalla det för. Eller ett stycke hyllning till de mänskliga musklernas, senornas och ledernas alla ännu inte utforskade möjligheter.
Efteråt värker kroppen av fantomsmärtor från all den träningsvärk, eller möjligen intensivvård, som hade blivit följden om man själv försökt sig på en enda av kvällens konster.
EVA AXELSSON