Ta björnen i Skogstorp, till exempel.
Den som först förnimdes lufsande i Näshulta för att lite senare ta in på Näktergalsvägen i centrala Skogstorp.
Lämnande allt större fotavtryck efter sig. I takt med snösmältningen.
Spridandes lite lagom skräck omkring sig innan en spårspecialist kom till platsen och avslöjade vidundret som – älg.
Dessutom som en älg som gick baklänges. I värsta fall av ren beräkning – för att bli tagen för björn. Eller något ännu värre.
Att björnar som söker sig till bebodda trakter för att bruncha i soptunnor och skräphögar inte är att leka med har vi läst om. Vargar är rena rama gosedjuren jämfört med en björn som inte har vett att vara folkskygg.
Men frågan är om en bakslug älg som går baklänges på pin kiv är så mycket bättre att ha att göra med.
Om det nu var en älg. Jaktvårdskonsulent Alf Lettesjö som kallats till Skogstorp för spåridentifiering var ganska säker på sin sak i fallet Näktergalsvägen, men yppade visst tvivel om Kolundaspåren.
Dom kunde lika gärna härröra från människa. Och här kan det vara på sin plats att påminna om legenden om Yeti, alias Snömannen. Har han sökt sig till våra breddgrader – ja, då blir det tomt i skidspåren i Vilsta i vinter.
Men vem vet? Kanske var det ursprungligen en näktergal som trippade runt där i Skogstorpsssnön. Innan tövädret slog till och förstorade näktergalssprätten till björnramar, samt satte griller i huvudet på oss alla.
Vårt förhållande till naturen tycks aldrig bli helt okomplicerat.
Det mesta tycker vi oss ha koll på och kunna förklara utifrån bergsäkra naturlagar och genomforskade vetenskapliga rön.
Sen behövs det ändå inte mer än lite töväder för att vi ska stå där med Munchs Skri över anletena och fundera över möjliga flyktvägar.
Den egna kampen handlar i november annars mest om ljudet i väggarna.
Volymen har stigit betänkligt sedan katten drog vidare. Det rasslar utmed trossbotten och knaprar i isoleringen.
Det spelar ingen roll att det sunda förnuftet trummar på om ihåliga utrymmen och resonans som gör att ljudet ökar i styrka. I huvudet växer husmössen ändå till förhistoriska giganter med både pansar och betar.
Ändå är man kluven till att se dom i vitögat. Eller på svanstippen. En gång stack en kal svans fram under taklisten och svajade retfullt fram och tillbaka.
Ett–noll till naturen då också.