I den nyutkomna boken "Jazzen och dansorkestrarna i Eskilstuna" har musikern och musikbibliotekarien Stefan Wistrand dokumenterat just de åren i Eskilstunas musikliv och en sak är säker: De många orkestrarna saknade knappast spelningar.
‒På 1920- och 30-talen fanns många dansbanor runt stan, idrottsbyggnaden som låg på Ruddamsgatan tycks också ha varit populär som konsertlokal, konstaterar Stefan Wistrand som dykt ordentligt i arkiven för att kartlägga jazzens intåg i Eskilstuna.
Researchen tog sin början redan i slutet av 1990-talet då Eskilstuna utsågs till Popstad det ena året, 1998, och till Jazzstad det andra, 1999. Tillsammans med en annan medlem i Eskilstuna jazzklubb, Lasse Müller började Stefan Wistrand forska i stans musikhistoria. Resultatet blev en utställning på Eskilstuna stadsmuseum 2005.
‒Det här är en förlängning av samma material, säger Stefan Wistrand som gett ut boken inom ramen för "Eskisltuna i våra hjärtan", ett projekt med ABF:s Arbetshistoriska råd i ryggen.
I begynnelsen var "jazza" ofta synonymt med att dansa.
‒Kanske handlade det inte så mycket om det vi i dag kallar jazz som om det moderna dansandet. Foxtrot, quickstep och onestep, danser som funkade bra ihop med den nya musiken.
I början av 1930-talet drev för övrigt Oskar "Apollo" Karlsson skola i modern dans för att Eskilstunaborna skulle få till den rätta snitsen när de gav sig hän i jazzandet.
Hur nåddes Eskilstuna av den nya sortens musik?
‒På radio kunde man lyssna på direktsändningar från dansställen både i Stockholm och London. Stockholm låg inte så långt borta och många orkestrar kom resande hit för att spela. Redan på 1930-talet kom amerikanska jazzband hit under sina Europaturnér. Duke Ellington var för sin del här 1939 och bodde i Stadshotellets allra finaste svit. Till Tyskland kunde han ju inte åka vid den här tiden.
Eskilstunas allra första orkester med en modern repertoar var Ernellis orkester, ibland kallat Ernellis jazzband. Startåret var 1924 och i sättningen ingick saxofon, banjo och trummor. Samtida var Nils Ericssons Jazzband som hela sommren 1926 var engagerad vid Västermo dansbana. Sven Hjulströms Jazzkapell körde schlagers på fiol och dragspel och for till och med till Berlin för skivinspelning hos His Master´s Voice.
Det dröjde innan kvinnorna tog plats i musiken. Inte förrän framåt 1950-talet dyker en och annan upp, och då som ensam vokalissa i de övrigt helt maskulina orkestrarna. En Towa Carson, en Mona Svensson, en Monica Lönnberg, en Anni-Frid Lyngstad finns med på bilderna i Stefan Wistrands bok.
Under arbetet med boken har Stefan Wistrand fått fram en rad ljudinspelningar med de olika orkestrarna och tagit fram en CD som komplement till den skrivna texten.
‒Jag har också hittat ett förvånansvärt stort antal bilder på musikerna. Intrycket är att det var viktigt att gå till fotografen och dokumentera sin orkester.