I lördags publicerade vi Bengt Strandbergs trevliga artikel om bryggeriet som fanns i centrala Eskilstuna i närmare hundra år. Att det var ett av landets största landsortsbryggerier hade jag inte en aning om, trots att jag ändå har arbetat där.
Bryggeriet i Eskilstuna blev nämligen min första arbetsplats då jag som 16-åring 1970 stegade in till bryggmästaren och blev antagen till sommarjobbet. Rundvandringen som följde var en fascinerande tur bland en hel massa löpande band som glasflaskor klirrande gled omkring på. En del för att tvättas och sköljas, en del för att återigen fyllas och förses med kapsyl.
Detta var, för att förklara för yngre läsare, på den tiden då man återanvände de flaskor som man druckit ur.
Min arbetsplats var i lagerhallen. Ur en hiss från taket kom travar med fem backar i höjd, ibland öl, ibland läsk, som togs om hand av en man som placerade dem på en storpall. När pallen var fylld var mitt jobb att dra undan pallen och placera den på rätt ställe i lagerhallen. Sedan skynda tillbaka för att dra undan nästa pall som min kollega fyllt.
Det var i sanning ett okvalificerat arbete, både hans och mitt, sådana arbeten som knappt finns kvar men som var perfekta för någon som inte kunde något annat. Detta första arbete gav mig en introduktion till arbetslivet, att komma i tid, att sköta det man var ålagd att göra och att få känna glädje över att få betalt, om än dåligt, för utfört arbete.
Det blev flera somrar på Pripps och höjdpunkten på den karriären nåddes då jag fick äran att under två somrar köra bryggarbil.
Men det får bli en annan krönika.