Det är första gången som Staffan Westerbergs världar visas i en konsthall, men nu trängs hans många finurliga figurer i ett och samma rum - uppbyggt med hans eget hem som förebild. Själv sitter han vid sitt skaparbord, av curatorn Pontus Lindvall kallad "trollkarlens pulpet", och tar tålmodigt emot det förtjusta pressuppbåd som kommit för att tjuvkika på härligheten. Eftersom merparten av redaktörerna har egna starka barndomsminnen förknippade med Lillstrumpa, Syster Yster och Vilse från 1970- och 80-talens barnprogram vill intervjuandet aldrig ta slut.
Från en hylla på väggen håller Storpotäten ilsket bligande koll på läget och i en glasmonter tvärs över rummet finns Vilse och Vilja, "mina kronjuveler", som också de befolkade det legendariska tv-programmet "Vilse i pannkakan". Den groteskt stora pannkakan som pojken vämjdes över dock frånvarande
– Den har nog blivit möglig" säger Staffan Westerberg.
I självbiografiska boken "Elvaåringen" har han berättat om sin barndom och också om bakgrunden till "Lillebror och storebror", en annan av hans pjäser som nu hamnat på museum. Staffan Westerbergs äldre bror Lars omkom, nio år gammal, på mors dag när han cyklat för att plocka blommor till mamma.
– Det har följt mig hela livet, jag har gått igenom och bearbetat det många gånger om.
Numera är det slut med pjäsförfattandet, men skriver gör han fortfarande. Främst för radions "Tankar för dagen".
– Där har man fyra minuter på sig för att uttrycka något. Det är lagom långt i stället för att behöva flyta ut i en hel föreställning. Och så målar jag litegrann. För att roa mig. Annars sitter jag mest och glor eller pratar i telefon med min pratkamrat i Göteborg, en gammal skådespelarkollega.
Bakom idén om en utställning ligger Pontus Lindvall, intendent på Eskilstunamuseet.
– Jag ville visa en annan typ av konstnärskap, något mer hantverksmässigt, och Staffan Westerberg har alltid funnits i mitt huvud. Jag har sett honom på tv, och när jag sen för en tid sedan såg honom på bussen skickade jag ett sms och frågade om jag fick höra av mig.
Staffan Westerberg, säger att han känt stor tillit till Pontus Lindvall från första stund.
– Och jag är så tacksam över utställningen, för jag hade inte kunnat göra den själv. För mig är det här som att komma in på en teater. Figurerna tisslar och tasslar med varandra och spelar teater med sig själva.
Pontus Lindvall har samma intryck. När han packat ihop för att gå hem för dagen har figurerna liksom legat på lut och väntat på att få att börja leva sitt eget liv i fred från omvärlden.
Lindvalls egen favoritfigur är Blä.
– Han som säger " Jag föddes för elva minuter sedan, det är 660 sekunder och jag har inte gjort något annat än sagt blä 660 gånger". Det vill jag att det ska stå på min gravsten...