I och med ett första arrangemang på Fröet i Fröslunda centrum tidigare i veckan tar man det allra första steget.
Först bestämde man sig för att arrangera en kväll i sällskap med vissångaren Leif Frisk från Strängnäs som till eget gitarrackompanjemang som brukar framföra ett timslångt program med allt från svenska visor till amerikanska protestsånger. Sedan gick man ut med inbjudningar till hela Fröslunda och därefter gick man resolut ut och hämtade alla de som gärna ville gå, men som känner sig osäker på om man verkligen törs lämna lägenheten.
‒Vi chansar inte på den här punkten, säger Mirijana Dimovska som gick hem till Sigrid Rautio och ledsagade henne från sitt hem på Hästskobacken till Fröet.
Sigrid är en av femton-tjugo personer som flaggat för att de gärna vill vara med på olika arrangemang men som känner sig såpass otrygga att de hellre avstår än chansar på att utflykten kan gå vägen utan intermezzon.
"Vi måste försöka göra något för att skapa ett tryggare Fröslunda"
Marianne Nikolic, hyresgästföreningens ordförande.
Samtidigt vittnar i stort sett alla vi talar med under kvällen att Fröslunda är en toppenplats att bo på, men det smyger många gånger in den där reservationen i formen av ett aldrig så litet men.
‒...men har man otur och springer på helt fel människor så vet man ju inte vad som händer...
Just nu är ändå lugnet på väg tillbaka till Fröslunda igen, tror hyresgästföreningens ordförande Marianne Nikolic:
‒Det var värre här för något år sedan, säger hon. Och allra värst var det här i mitten på 90-talet då var det tidningsskriverier och insändare nästan hela tiden.
Saker och ting lugnar alltid ned sig. Eller också flyttar oroligheterna till ett annat område, till Lagersberg eller till Årby.
Men Marianne har inte heller hon alltid känt sig trygg i sin egen stadsdel. Det var vid ett tillfälle när hon var ute och gick som hon märkte att hon möjligen skulle möta tre yngre män, som verkade upptagna med att lågmält resonera om något.
‒Jag är ganska säker på att jag faktiskt hade kunnat bli utsatt för ett rånförsök den gången. Men då dök det upp ett par andra killar och en av dem ropade: Hej Marianne. Och jag svarade med en hälsning tillbaka, och det verkade avgöra saken den gången.
De tre unga männen mötte och gick förbi Marianne utan ett ord.
Den nybildade trygghetsgruppen ser som sin främsta uppgift att arrangera flera möten - nästa träff blir en grillafton vid Hästskobacken om några veckor - och gärna då möten som kan locka folk av alla nationaliteter.
‒Ska vi få till en integrering värd namnet så är det självklart genom att vi träffas, att vi får en chans att prata med varandra, lära känna varandra, säger Mirijana Dimovska.
‒Det är inte säkert att vi tycker likadant i allt men jag tror ändå på idén att vi måste träffas.
Nu var Mirijana själv nyanländ i Sverige för många år sedan, men hon kan enkelt föreställa sig hur det måste vara att vara nyanländ i dag och hon har en lång rad exempel på vad som är värt att tänka på för att göra mötet lite mindre laddat.
‒Jag brukar säga att vi får spela med de bollar vi har och så ligger det faktiskt till. Ingen är perfekt. Men vi måste alla göra vårt bästa för att saker och ting ska bli så bra som möjligt.