Lumpen. Den bästa tiden i mitt liv. Ja, så resonerar väldigt många svenska män. Värnplikten är, och har alltid varit just det. Åtminstone i efterhand och åtminstone för män. Från kvinnor som genomfört värnplikten har jag inte hört tillnärmelsevis så många skrönor som jag hört män berätta.
Och berätta.
Och berätta.
Under fältdygnens sömnlöshet, med skrikande axlar, skavsår och mygg (eller förfrysningsskador beroende på årstid) var det väl i sanning inte så jäkla muntert, särskilt inte när snuset tagit slut, men när historierna berättas decennier senare är allt sådant glömt. Kvar finns kamratskapen, de för evigt bestående segrarna över en själv och känslan av att ha ingått i ett stort och viktigt sammanhang.
Och förstås hågkomsten av alla galna grejer som hände. De så kallade lumparminnena.
Det spelar ingen roll om minnena är från 60-talet eller 90-talet. De är desamma. Kaptenerna är olika, men ändå inte och vita blixten är alltid vita blixten (dessutom förmodligen exakt samma skidor).
Lumpen är lumpen, liksom.
Själv gjorde jag 15 månader i Boden 1998/99. Mycket kan berättas om det, och mycket kommer att berättas om det.
Särskilt nu.
Med återinförandet av värnplikten har det ju plötsligt uppstått en utmärkt möjlighet att få förståelse för skrönorna även från folk under 40.
Välkomna in i gemenskapen, generation 99/00.