Länge var han tveksam till en solokarriär. Efter att The Ark upplöstes för fyra år sedan hade Ola Salo lite allt möjligt för sig, testade olika projekt, skrev en rockopera och komponerade till andra.
Men, berättar han själv, när han hörde hur bra det lät med den egna rösten på demosarna insåg han att han hade mer att ge som popartist. Han hade mer han ville säga sin publik. I dag släpps första soloplattan.
Som fått namnet "Wilderness", som Salo-typiskt är en liknelse för den inre snårskogen vi alla har att kämpa oss igenom. Och går man lite vilse i röran dyker han upp som den skönsjungande riddaren med sitt budskap: Här bland de tolv spåren finns terapin, här finns hjälp till självhjälp för den som glömt bort hur man överlever på den otäcka plats som är världen.
Ungefär så var tanken.
Men jag vet inte riktigt om jag hittar någon terapi här. Däremot gott om dramatik, att vara lågmäld har ju aldrig varit nåt för Salo. Det är bombastiskt och storslaget, och The Arks grundstenar ligger fortfarande tryggt under hans fötter. Texterna innehåller fortfarande religiösa liknelser kring mänskliga, ja just snårskogar. Men jämfört med The Ark är musiken lite mer dominerad av stråkar, syntar och trummor.
Hur jag än försöker får jag ingen riktig ro med den här plattan. Låtar som "Walk on water" och "The wilderness" är irriterande och stressiga, och jag får lust att ringa upp och fråga om han inte glömt nåt här. Halkade låtarna med på plattan trots att de inte var klara? Vilken sorts terapi är det här?
Men nu är det ändå Ola Salo det handlar om, med den fantastiska rösten, energin och känslan för galet maffiga refränger. Så det måste bli en trea i betyg ändå. För här finns ju också låtar som "How I kill", som bara gör mig lycklig och fullständigt kryper in under huden. Och när gitarrerna glittrar ut över refrängen i "Standing on the edge of the world" då har min ursprungliga betygstvåa skjutit upp till en stark fyra.
Bäst spår: "How I kill".