Först finns två alternativ. Det ena är att säga att lidande i slutändan kan leda till något gott, till exempel till att människor i sin desperation vänder sig till Gud och öppnar sig för en relation med honom. Men rent praktiskt: omedelbar död, som ju varit fallet för många på Haiti, omöjliggör en sådan existentiell omvärdering.
Katastrofer lockar fram det bästa i oss människor, vore en möjlig variation på ovanstående tema. Aldrig visar vi så mycket medkänsla och generositet som när vi får se och höra om människor som plötsligt drabbats av en omfattande katastrof. Men att en god Gud skulle tillåta att hundratusentals människor dör på Haiti för att slipa till karaktären på oss andra, vanligtvis egoistiska och självupptagna människor, låter inte troligt. Det vore den mest brutalt utilitaristiska tillämpningen av principen att ändamålen helgar medlen.
Så finns då den andra förklaringsmodellen, vilken några namnkunniga pastorer i USA har använt sig av: Att hävda att naturkatastrofer är Guds straff över onda människor. I fallet med Haiti fick en myt från 1800-talet utgöra belägget. Haitierna ska vid självständigheten ha ingått en pakt med Djävulen, något som nu, drygt 200 år senare alltså skulle ha fått sin konsekvens.
Om vi bortser från det tvivelaktiga i att förfäkta att en hel nation skulle ha ingått en pakt med Djävulen, leder förklaringsmodellen ändå ingenstans. Död och olycka drabbar ond som god, precis som hälsa, välgång och framgång. Om något mönster kan urskiljas är det att olycka och för tidig död i högre grad drabbar fattiga människor.
Jag läste nyligen ett blogginlägg av docenten i nationalekonomi, Niclas Berggren, som i ovanstående tycker sig ha funnit ytterligare ett belägg för att 1) Gud inte existerar, 2) om han mot förmodan gör det, sannerligen inte är god och 3) att religiösa människor är konstiga.
Troende står än en gång inför det olösliga teodicéproblemet: Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta mänskligt lidande? Trots idogt filosoferande har jag, föga förvånande, inte lyckats lösa knuten. Men till Berggren och andra som använder amerikanska pastorers utsagor till att förlöjliga kristna i allmänhet, vill jag i korthet referera ett par verser från Johannesevangeliet. Jesus lärjungar frågar honom varför en man fötts blind och utgår från att någon av hans föräldrar måste ha varit lite extra onda. Jesus avfärdar synsättet och säger att mannens medfödda blindhet inte har med någon människas synd att göra.
Teodicéproblemet är inte därigenom löst. Men hetsiga religionskritiker bör akta sig för att pådyvla alla kristna ett förenklat gammaltestamentligt strafftänkande.