Det var när jag såg den rufsiga kalufsen där bakom den tunga järngrinden som jag kände att det hände nåt med min haka. Att den föll ned till knäna. På riktigt. För det var 40 år sedan jag såg kalufsen sist. Att den skulle vara kvar fortfarande var en medicinsk omöjlighet. Hundar kan inte bli 40 år. Och hundar spökar väl inte? Men den var faktiskt där, den rufsiga kalufsen på cockerspanieln som jag älskat när jag var au-pair i Paris för 40 år sedan. Ögonen plirade nyfiket på mig - precis som då. Kalufsens kompis var också i närheten - precis som då. En collie-hanne, Lika stilig, Lika fin. Och det var ingen dröm.
Jag hann aldrig tänka sen. Jag sprang över gatan, utropade: Men herregud vem bor egentligen här? Jovisst var det samma namn som när jag ung, grön och nyfiken efter avslutad skola gav mig iväg för att vara aupair i en familj i Paris på 70-talet. När jag nu fått en Parisweekend av mina döttrar i födelsedagspresent för att återuppliva gamla minnen ville de ägna en dag åt "Memory lane" för mamma. Vi borde åka till adressen där jag bodde så jag kunde peka ut huset, tyckte dom. Jag letade som en galning efter gamla brev eller album för att hitta adressen men gick bet. Jag hittade en gammal au-pairkompis som jag pratade med i telefon i nästan tre timmar. Det var drygt 30 år sen sist. Men adressen mindes ingen av oss. En tuff match för hypokondriker med demensskräck, kan jag säga.
Jag granskade kartor innan vi åkte ner men alltihop var en chansning. Kanske fanns det ett gatunamn som lät en aning bekant. Kanske. Men numret? 24? Osäkert. Men visst, bara att testa så hade vi i alla fall försökt.
Och där bakom grinden till nummer 24 befann sig plötsligt samma kalufs och samma namn på kalufsens matte som för 40 år sedan... Trots att hon hunnit bli över 80 år nu, såg hon ut och lät precis som då. Lika trevlig att prata med, samma glimt i ögonen. Det var förstås inte samma hundar, bara exakt likadana som då.
Det finns magiska ögonblick i människors liv. Det här var ett av mina.