Förra sommaren blev jag alldeles förälskad i de äventyrslystna och godhjärtade småkillarna i tv-serie "Stranger things". De supercharmiga pojkarna cyklade runt i en liten håla i Indiana och räddade världen och sin vän Will som försvunnit in i en reva i barriären mot en ond och mörk parallellvärld, allt orsakat av omoraliska vetenskapsmän som förlorat kontrollen.
"Stranger things", skapad av bröderna Ross och Matt Duffer, introducerade även flera helsköna vuxenkaraktärer, polischefen Jim Hopper (David Harbour) och Wills mamma Joyce (Winona Ryder) och tre finfina tonåringar, kompletta med bekymmer med grupptryck, förälskelser och hemligheter för vuxenvärlden. Allt hade förpackats i ett nostalgiskt 80-tal, fullproppat av populärkulturella referenser.
För en dryg vecka sedan släppte Netflix den andra säsongen av serien och som tur var sammanföll premiären med en kortare semester. Det gick bara inte att sluta titta.
Med charmen från första säsongen intakt har serieskaparna byggt vidare på och både förädlat och fördjupat sin story. Nu framträder några andra karaktärer i starkare ljus. Polischefen Jim Hopper spelar en avgörande roll (David Harbour är makalöst bra) och Dustin (Gaten Matarazzo), som är så gullig att ögonen tåras varje gång han är i bild, som lever ensam med en uppenbart störd mamma, skapar osannolika band med både människor och andra väsen, bland annat med hjälp av godiset Three Musketeers.
"Stranger things 2" utspelar sig 1984 och erbjuder en förtjusande och fantasifull verklighetsflykt med en kärna djupt personliga berättelser om hur det är att vara förälder, barn på väg in i tonåren och tonåring.