Fab Freddies "Hoodiladi", David Lindgrens klumpiga skämt om mansplaining och killgissande och Anna Book som flashar med schlagerdivornas obligatoriska kritvita fejktänder och kör räkningar i en mixer - så här långt imponerar inte Melodifestivalen 2018 som underhållningsprogram.
Innan någon sätter i halsen av indignation vill jag säga att artisterna generellt gjort bra i från sig. De sjunger bra, dansar snyggt och levererar på scenen. Programledarna Fredrik "Fab Freddie" Svensson och David Lindgren gör säkert så gott de kan med det manus de har. Och kanske inbillade jag mig när jag såg ångest lysa ur ögonen på journalisten Camilla Kvartoft när hon agerade programledare i ett påhittat inslag i "Veckans brott" som gick ut på att någon har stavat fel på ordet Melodifestivalen och skrivit "y" i stället för "i". Men den sketchen hade definitivt inte platsat i "Fem myror är fler än fyra elefanter".
Det sämsta med Melodifestivalen 2018 är dock inte att manuset hittills varit mossigt och tråkigt och sketcherna framkallat skamkänslor. Det är att hela upplägget är så otroligt förutsägbart och spekulativt.
Varje deltävling är sammansatt av bidrag som ska spegla olika artiststereotyper och låtstilar. Det är först och främst det tokiga, aparta numret, som Edward Bloms "Livet på en pinne" (som så här långt in i tävlingen har stått för den bästa upplevelsen). Sedan är det den mogna artisten/veteranen, typ Kikki Danielsson, som alla vet redan från början inte kommer att gå till final. Och så alla nästan-kopiorna. Som till exempel Ida Redigs låt "Allting som vi sa" som ska få oss att tänka på kreddigare låtar med artister som Veronica Maggio och Little Jinder, eller Margrets "In my Cabana" som är en blek kopia av Camilla Cabellos och Young thugs hit "Havana". Inte ens Samir & Viktors låt "Shuffla" känns i ärlighetens namn särskilt unik. När jag hörde den kunde jag inte sluta tänka på saxofonsticket i en mycket bättre svensk låt: Icona Pops och Erik Hassles "Emergency" och den internationella sommarplågan "Mr Saxobeat" som kom för några år sedan.
Även om tittarsiffrorna än så länge ligger runt tre miljoner per deltävling tror jag att Melodifestovalen får svårt att upprätthålla den nivån om det blir ännu ett år med halvdant manus och mediokra låtar. Och det vore oerhört tråkigt, eftersom Melodifestivalen är en av de allra sista lägereldarna vi har kvar, och den värmer särskilt gott under oxveckorna i februari. Vad vore livet i Vintersverige utan Melodifestivalen som gemensamt hatkärleksobjekt och samtalsämne?
Så hur skulle man kunna vitalisera konceptet Melodifestivalen utan att bli tillbakablickande och kalla in tidigare års succéprogramledare som Måns Zelmerlöw och Petra Mede och hyllade manusförfattaren Edward af Sillén? Tja, inte vet jag, men jag skulle definitivt titta närmare på komikerna som jobbar med satirradioprogrammet "Tankesmedjan" som manusförfattare och låta någon youtuber stå för sketcherna. Sedan känns det som om rösterna i tävlingen inte speglar folkets smak. Kolla återigen på Edward Blom, som kom näst sist i första deltävlingen, men haft stor framgång på Spotify, och är den största snackisen hittills i år.
Melodifestivalen måste ge utrymme för skrällar, äkta känslor och genuin musik i stället för urvattnade låtar och stendöda skämt. Annars räcker inte all pyroteknik i världen att hålla glöden vid liv.