I väntan på dem fick konferencieren Carl Tillenius publiken att komma i stämning genom att skämta om chokladbars man nog helst vill glömma, som Pigall och Skotte.
När sedan kvällens första gästkomiker kom upp scenen blev det något helt annat: Ostrukturerat, obearbetat och ganska konstigt. Johannes Brennings framträdande bjöd förvisso på en del tankeväckande och väldigt roliga skämt. Han låter som Felix Herngrens figur Papi Raul med handbromsen i och ser ut som en ung Joppe Pihlgren (sångare och gitarrist i Docenterna), potential finns hos Brenning.
K. Svensson fortsatte kvällen med skämt som behöver mogna.
Peter Wahlbeck däremot levererade ett av de roligaste stand up-framträdandena jag har sett på länge. Hans skruvade utfall mot världsreligionerna, hederskultur - ibland på gränsen för det rumsrena - varvas med beskäftiga ”grumpy old man”-tirader om tatueringar, ögonbryn, sociala medier och Ullaredsshopping träffar helt rätt. Publikkontakten skötte han med stor fingertoppskänsla.
När Peter Wahlbeck är i den här formen är han definitivt en av Sveriges allra bästa komiker.