I fjol skrev Malin Lindroth om sig själv som ”Nuckan”, i ett försök att tvätta skammen ur ordet och upplevelsen att leva i ofrivillig ensamhet.
Nu kommer Aase Berg med stridsskriften ”Haggan”. Det är dags att återta makten över ännu ett kvinnligt skällsord. Och när Aase Berg – eller rättare sagt hennes litterära skapelse Thelma - nu kommer ut som hagga gör hon det med en kraft och en ilska som är både otämjbar, befriande och besvärlig.
Haggan är skoningslös, förbannad och dumpad. Men att hagga kan också vara ett verb, och ett vapen. Thelma meddelar redan på bokens första sida att hon nu tänker hagga sig fram genom livet. Det är slut med att uppföra sig och anpassa sig till män, vänta på kärlek och känna sig maktlös.
Aase Berg skissar redan i de första korta kapitlen konturerna av en välbekant historia. Thelma möter Victor. Båda är gifta. Enorm åtrå väcks. De inleder en affär. Hon skiljer sig. Han lovar att skilja sig. Men så går tiden. Och inte skiljer sig Victor, inte.
Aase Berg vet förstås att hon inte skriver sin historia i ett vakuum, och refererar flitigt både till Lena Anderssons väninnekör och till Maja Lundgrens och Carina Rydbergs tidigare litterära redogörelser av att vara den andra, den bortvalda, älskarinnan. Målet är inte att framstå som unik, utan snarare att lyfta fram en kvinnlig erfarenhet och beskriva en kvinnofälla som i Bergs värld ständigt återupprepas med nya huvudpersoner. Män sviker alltid. Kvinnor går i fällan och står till sist där, dumpade och maktlösa. Om och om igen. Vad återstår annat än att bli en rasande hagga och aldrig mer underordna sig?
Prosan i ”Haggan” väller fram ur en ostoppbar ilska, ett enormt hat och en syrlig krasshet. Den starka Thelma, hon som aldrig skulle bli en älskarinna, hon kunde hon hamna här? Hon rannsakar först sig själv, men byter sen fokus. Det är inte hon som gjort fel, det är Victor som ljuger och förhalar och tvekar. Och i bakgrunden finns äktenskapshustrun som i Thelmas ögon inte är vatten värd. Den bleka, perfekta, behagfulla som bor i ett dockskåp och som skuldbelägger och gråter för att rädda sitt äktenskap – och som därmed likt Victor drabbas av Thelmas förakt och hat.
Parallellt med den intensiva ilskan finns fortfarande minnena av hur det började. Av bra sex, en känsla av att bli till i den andres ögon och löften om en gemensam framtid. Inte ens när Victor är på väg bort tvivlar hon egentligen på hans kärlek. Och det gör sveket ännu värre i Thelmas ögon. Hur kan han vara så feg och bekväm när han egentligen älskar Thelma?
Aase Berg skriver själv att ”Haggan” inte är någon hämndskrift, men som läsare är det svårt att komma ifrån känslan av att det är just vad den är. Här finns ingen distans, inget färdigbearbetat – och det är på samma gång textens styrka och svaghet. För ju längre man läser, desto tydligare blir det att ”Haggan” pendlar mellan skarpt träffsäkra könsanalyser och ett bittert ändlöst ältande över otrogna män som inte lämnar sina fruar.
Det är ingen tvekan om att Aase Berg verkligen vill något mer än att skriva ännu en sårig älskarinnebok. Hon vill på ett mer strukturellt plan berätta om män som inte frivilligt lämnar sin bekvämlighet, sin upphöjda position och de kvinnliga omsorger de redan äger – och att se vad männens agerande gör mot kvinnorna.
Men - som den verklige eller möjligen fiktive förläggaren också konstaterar i romanens slut – finns risken att boken snarast uppfattas som en hämndlysten attack på en individ och att författaren kan förlora sympatierna och komma att ångra sin bok. Men Aase Berg, eller om det nu möjligen är Thelma, kunde inte bry sig mindre. Hon strävar inte efter litterär överlevnad utan efter att sätta strålkastarljuset på hur tvåsamhetsdrömmar, patriarkat och könsmaktsordning lurar, förnedrar och sårar kvinnor.
Jag skrev i början av den här recensionen att Aase Bergs såriga ilska är otämjbar, befriande och samtidigt lite besvärlig. Det gör hon fullständigt klart för läsarna att hon är medveten om. Men hon skiter i det. Det gör en hagga.