Vilket vågat drag - att sätta upp en egen musikal långt ut i skogen. Nåja, Tandla kulturhus ligger bara en dryg mil utanför stan. Men ändå. Teamet Sjönneby har satt ribban högt från start: Levande musik, professionella musikalartister, en riktig regissör, koreografi av en erfaren danslärare. Dyrt förstås, men med sponsring, crowd-sourcing och förköp av biljetter har de baxat sitt drömprojekt fram till fredagskvällens premiär.
Vi befinner oss i en kärnfamilj så klaustrofobisk att ryggradskårarna är i gång tämligen omgående. Här styr patriarken Roger sin egen lilla sekt med järnhand - tänk Waco, Knutby eller Hans Scheike. Värst utsatt är sextonårige styvsonen Per. Han längtar ut och bort till den värld han hittills bara tjuvkikat på - de gånger vidundret glömt att dra gardinerna för fönstret. Per är nämligen en helt vanlig tonåring som känner att det börjat klia i den egna viljan och upptäckarlustan. Instängdheten plågar honom så att det känns av ändå ut i bänkraderna.
Att lämna snälla mamma är inte lätt, lojalitetskonflikten tär på pojken, men till slut finns ingen återvändo. När fångvaktaren glömmer nycklarna i låset rymmer Per rakt ut i det okända för att söka lyckan. Var den nu kan finnas. På sin väg stöter han ihop med en radda fenomen som i alla fall just nu förknippas, eller möjligen förväxlas, med lyckorus. Sedelbuntar och mobiler, Idol-TV och coola kommentarer.
De sistnämnda står Mats Genfors för i en obetalbar parodi på flåshurtig radiopratare.
Men att lyfta fram en aktör framför andra vore orättvist, hela truppen är fantastiskt bra på scenen. Jens Lundmark helgjuten som den sökande Pelle, syrrorna Sjönneby dansanta och roliga i sina roller - den ena pendang till den andra. Glammiga Vicky mot tankfulla Lisa.
Kajsa Andersson Bergs vidbrända socialarbetare, som försöker ta hand om alla som kommer i hennes väg, kan vi känna igen oss i lite till mans om vi är kvinnor. Och Petra Nielsen gör intryck som både satkärring och förtvivlad mamma. Den senare en av alla dessa relationsförhandlare som tar på sig ansvaret för stämningen i rummet. Sånt rör dock inte Cecilia Mörnheds pantbanksexpedit i ryggen. Hon går i gång på upprätthållande av regler om de så leder rakt in i absurdum.
Första akten går fort som blixten med tvära känslokast. Många skratt, men också känningar av de ruelser Per anfäktas av inför uppbrottet.
Efter paus sackar det lite, det blir svårare att hänga med i handlingen och vad slutscenen egentligen vill säga är svårt att greppa. Men jag hoppas det inte är något åt Jeanne d'Arc-hållet.
Något som går på högvarv hela tiden är dock musiken. Svängig och tajt rakt igenom.
Tandla kulturhus må ha en liten scen, men det som visas där just nu kan lätt mäta sig med det som körs på betydligt större. Hållsta har fått sitt eget mini-Broadway.
För det ska mycket till för att inte bli fångad av "Fångad".