För lite drygt ett år sedan öppnades verksamheten Handkraft ute i Skjulsta och finns perfekt placerad mitt mellan Lernia och Åsnicken och har perfekt hjälp och stöd med små, men i regel mycket viktiga, detaljer, inom lika perfekt promenadavstånd.
Hela verksamheten är anpassad och skräddarsydd efter vilken nivå personerna som jobbar här befinner sig på. Alla har det gemensamt att man har någon form av klassad fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Idén med hela verksamheten Handkraft är att alla kan bidra med något.
Och det som kanske skulle klassas som träavfall eller metallskrot av några kommer till återanvändning i Skjulsta.
Delar av gamla lastpallar kan på några minuter förvandlas till en julgransliknade modeller med fotstöd och allt. Små, smidiga lådor förses med gamla hästskor på gavelsidorna och vips har man en liten behändig låda med handtag.
‒De här produkterna hinner vi nästan inte tillverka innan de är sålda, säger Karin Joo, som är arbetshandledare på Handkraft.
Leveranser av de produkter som tillverkas ute i Skjulsta går regelbundet till Kan och Vill-ateljén på Nygatan i Eskilstuna.
Andreas Norman som just i detta nu är i färd med att måla nya backar låter sig inte stressas. Det tar den tid det tar att måla, och ska det bli bra så är det viktigt att det inte finns några stressmoment.
Allt är frid och fröjd och Andreas trivs med både de andra från dagverksamheten och personalen.
Han nickar bestämt på frågan om alla är snälla på Handkraft och slösar inte fler ord på den saken:
‒Jo, nickar han.
En promenad runt i lokalerna ger en vink om att detta måste vara perfekt för alla som vill ägna sig åt någon form av konstnärlig verksamhet, fönster finns på både väggar och även i taket och släpper in mycket ljus i lokalerna även så här vintertid.
I en vrå står en vävstol laddad med en trasmatta under produktion.
‒Kan man nu kanske inte väva så kan man riva sönder tygerna i trasor, och utan rullarna med trasmaterial blir inget alls vävt, fortsätter Karin Joo som understryker att alla arbetsinsatser är lika mycket värda.
Inte ett schema ser likadant ut för någon som är här. Uppgifterna för var och en är helt anpassade efter individerna och deras behov.
Karin Joo igen:
‒Gemensamt för alla är att de inte står till den reguljära arbetsmarknadens förfogande just nu. De bildar en sorts resurs till handledarna samtidigt som de arbetstränar och kan mer skapa allt det som kräver finmotoriska färdigheter.
Eva-Lis Lindström visar stolt upp en kudde med en liten dalahäst i regnbågens alla färger.
‒Min egen pridekudde, säger hon. Och allt är återanvänt material.
Det här är ett budskap som alla gärna understryker med flera sträck. Släng inte bort saker som är hela och rena. Lyssna med dem på Handkraft först.
‒Har du gamla fina porslinsfat, har du gamla plåtburkar, gamla påslakan, till och med gamla bestick... Nästan allt går att återanvända eller skapa nya saker av, säger Eva-Lis. Besticken kan bli väldigt personliga klädkrokar om man värmer upp dem och bockar till dem.
I ett annat hörn av verkstaden står flera rullbara runda sittpuffar eller fotpallar som är klädda i all sköns tyger. I ungefär samma storlek finns en hundkorg som ser väldigt bekväm ut för en medelstor vovve.
‒Det är gamla kasserade bildäck som får bilda underlaget till både sittkuddarna och fotpallarna, säger Linda Lindström, som också är arbetshandledare.
På en vägg hänger en gammal enkupig tegelpanna, som är en sorts hemmagjord barometer, där man får ställa in väderleken väldigt manuellt. intill väggen står ett bord med allt gammalt plåtskrot som Handkrafts medarbetare förvandlar till hållare för marshaller.
‒Det vi inte kan fixa själva går vi över till Åsnicken och ber om hjälp med eller också går vi till Lernia, som ligger på andra sidan, och kollar om några av deras kompetenta elever har en idé om hur vi kan göra..?
En perfekt symbios?
‒Ja, men absolut, vi brukar bjuda dem på fika och bullar i gengäld.