Hjärtat pumpar ansträngt, svetten bryter fram i pannan och jag andas som en blåsbälg. Blicken följer den branta stigningen framåt och ser hur personerna i täten av gänget svänger runt ett buskage och försvinner ut synhåll. Äntligen, de är uppe och kan pusta ut. Jag biter ihop och lägger på ett extra kol med nöjd vetskap om att jag alldeles strax får lön för mödan efter 45 minuters vandring i rejält uppförslut. Nu väntar en mycket välbehövlig vattenpaus.
Trodde jag. Når buskaget, bara för att se ryggarna på vandrarna före mig försvinna uppåt stigen, som fortsätter i samma lutning, ytterligare en bra bit. Och så håller det på.
Till slut når vi ändå 400 meter över havet och dagens valda vandringsled planar ut. Genom ett fantastiskt landskap, som skiftar mellan skogspartier, vinodlingar och olivlundar kommer vi fram till en plats med vidunderlig utsikt över Medelhavet där våra lunchpaket smakar fantastiskt.
Sen ska vi ner också. Långt därnere skymtar byn Manarola som en godisbit i grönt, orange och gult. Höjdrädd och ovig? För sent att komma på det nu.
Till kvällen väntar belöning i form av fantastisk trerättersmiddag på det charmiga familjeägda hotellet.
Dagen därpå: nya uppförsbackar, nya höjder, nya byar och mer fantastisk mat. Aktiv semester när den är som bäst.
Vi är inte alltid överens, mina fossingar och jag. Men oj vad glad och lite stolt jag är över att ha fixat vandringsresan till italienska Cincue Terre. Det krävdes en investering i ett par riktiga vandringskängor, men det kan å andra sidan vara det bästa köp jag nånsin gjort. Det är nästan så jag sover i mina älskade pjuck - som råkar heta samma sak som en känd bergskedja i Europa.
Och om populära vandringsäventyr i dessa berg kan du läsa i lördagens resereportage i Evelina.