Det har gått några år sedan Pain of Salvation senast spelade live inför publik i hemstaden Eskilstuna. Och egentligen var det inte planerat att det skulle bli någon spelning nu heller. Men i samband med att bandet produktionsrepeterat i Lokomotivet inför den kommande turnén i Europa, kom man på att man faktiskt kunde göra någon sorts genrep inför publik. Så på tisdagskvällen hade svenska fans, nyfikna Eskilstunabor, gamla kompisar och anhöriga till bandet trängt i hop sig i Lokomotivet för en exklusiv föreställning med metalbandet som drar fulla hus i många andra länder än Sverige.
Pain of Salvation är ett band som har många skepnader. Deras moderna progressive metal kan bara beskrivas som eklektisk. Mitt i bland alla tunga riff, distade basackord och trummornas bullermatta hittar vi inslag av från allt från svensk folkmusik och franska chansoner till soul och jazz. Pain of Salvation kan i ena minuten låta som ett bluesigt metalband från 80-talet och i nästa som ett pretentiöst brittiskt progressive rockband från 70-talet. Arrangemangen är inte sällan komplicerade och många av låtarna ställer krav på lyssnaren med sina plötsliga takt- och tempobyten
De flesta låtarna under konserten i Eskilstuna var hämtade från bandets senaste album "In the Passing Light of Day". Låtarna, som är skrivna av Pain of Salvations lead-gitarrist och sångare, Daniel Gildenlöw, är mörka, episka och långa. De speglar en mycket jobbig tid för Daniel Gildenlöw, som drabbades av en mördarbakterie för en tid sedan och höll på att dö.
Låter det deprimerande? Men det är det inte alls. Daniel Gildenlöw är en ovanligt sympatisk scenpersonlighet med hårdrocks-Sveriges souligaste röst, som levererar mellansnack på rätt nivå för hemmapubliken och hela konserten är extra allt. Bombastisk, omväxlande och farligt nära den tillåtna gränsen för ljudstyrka med cirka 100 decibel (100 decibel med enstaka toppar på 115 decibel är gränsvärdet för konserter med vuxen publik).
Pain of Salvation erövrar publiken steg för steg, och peaken kommer med låtarna "Ashes" och "On a Tuesday". Den senare är som en egen liten rockopera i sig, med effektfull ljussättning och ett starkt och trovärdigt framförande som berör.