Den amerikanske författaren Paul Auster skrev i slutet av 1980-talet kriminalromaner med Kafkasmak. De utgjorde den så kallade New York-trilogin, som blev hans genombrott. Sedan dess har prisade, produktive Auster åstadkommit en mängd romaner, essäer, memoarer och poesi. Han är översatt till trettiotalet språk och har dessutom skrivit filmmanus, bland annat till den fina filmen ”Smoke”. ”Slumpens musik” heter en av hans böcker från 1990-talet och det är en titel som kunde passa hela hans författarskap. Paul Auster skriver ofta en klar prosa men i klarheten finns förskjutningar som gör berättelserna gåtfulla. Vad är egentligen sant?
Titeln ”4321” låter som en nedräkning och är det kanske på sätt och vis. Fyra blir en till slut: den vindlande berättelsen förgrenar sig i olika varianter. Det är en utvecklingsroman om en ung kille kallad Archibald Isaac Ferguson, som råkar vara född samma år som Paul Auster själv, 1947. Det som till en början verkar vara en relativt klar och klassisk berättelse om en ung mans sport- och sexintresserade liv i femtio- och sextiotalens USA, blir en alltmer komplicerad historia. Archie, som han kallas, växer i fyra versioner. De kommer ur samma grundberättelse men den utvecklar sig på olika sätt. Ibland överlappar de här historierna varandra, ibland inte. Det kan se ut så här: Archies stränge far Stanley har en affär som brinner ner och familjen får försäkringspengarna i en version. I en annan är det en skuldsatt farbror som orsakar elden, i en dör Stanley, i en annan blir han förmögen. Gemensamt för alla versionerna är att Archie inte har någon bra kontakt med sin far. Med modern Rose, som blir fotograf, är det annorlunda.
Romanen fullkomligt vimlar av namn, platser, människor, detaljer. Det känns som allt måste redovisas. Här flyttas från förorter till städers myller, där särskilt New York har en enorm dragningskraft. Vietnamkriget, studentupproren, rasismen, våldet, Kennedymordet: historien passerar men drivet ligger på ett annat plan. Det handlar om Archies övertygelse om att han vill skriva och allt som det kräver. Journalistik en period, för all del, men egentligen vill han något annat. Boken slutar med att Ferguson reser till Paris för att skriva boken.
Paul Austers roman är tung. Den väger som en rejäl mjölpåse och omfattar 945 sidor. Den första fråga jag ställer mig efter att ha läst den är: Varför så många sidor? Är boken ett exempel på den amerikanska kulturens strävan efter ständigt större storlekar på allt? Är den en väletablerad författares infriade längtan efter ett slutgiltigt magnum opus? Det är förvisso imponerande att åstadkomma ett verk av den här storleken och jag kan förstå avsändarens behov men hur ser det ut i andra änden, hos mottagaren? Jag hade nöjt mig med betydligt färre sidor för den här berättelsen.
Stundtals är ”4321” smart, vacker, självlysande. Men som helhet är romanen alltför komplicerad, alltför ordrik, alltför detaljrik. Det hela blir mer tröttsamt än intressant, mer förvirrande än spännande.
TITA NORDLUND HESSLER