Tidningen har bett polisen att ta fram aktuell statistik över de skjutningar som skett i Eskilstuna sedan årsskiftet.
Det visade sig vara åtta tillfällen fram tills i början av oktober. De åtta skjutningar som vi redovisar här, är samtliga sådana fall där polisen har kunnat bevisa tekniskt att det handlat om riktiga skjutningar.
‒Där man i alla fall har hittat spår, hylsor, kulor, säger Lars Franzell.
Det kan alltså finnas fler skjutningar som inte kommit till polisens kännedom.
Inte ens en målsägare berättar hela sanningen. Tystnadskulturen breder ut sig.
Första halvåret 2017 var det få skjutningar i Eskilstuna. Den första kända skjutningen ägde rum klockan 01.35 på natten den 17 maj. En nu 20-årig man blir skjuten på parkeringen strax intill McDonalds på Rademachergatan. Han lyckas släpa sig till Fristadstorget och påkalla hjälp.
‒Där lägger han sig på en parkbänk, berättar Lars Franzell.
Polisen är just nu inne i ett intensivt utredningsskede när det gäller det här fallet och därför är Lars Fransell också försiktig med att uttala sig. Men han berättar att en 31-årig man är gripen och sitter häktad, misstänkt för mordförsök på 20-åringen. Båda är kända av polisen sedan tidigare.
Efter skjutningen i maj är det under en period lugnt. I slutet av sommaren bryts den trenden, då sker flera skjutningar.
Den 5 augusti skjuts en 19-årig man i benen i Fröslunda centrum. En dryg vecka senare, den 12 augusti, skjuts en 35-årig man i ett ben på JA Selanders gata i centrala Eskilstuna.
Gärningsmännen/mannen som sköt 19-åringen i Fröslunda ska ha lämnat brottsplatsen på moped. Det är ett mycket vanligt transportmedel för kriminella i dag enligt polisen. Det går snabbt att ta sig fram och man kan ta sig fram vid trånga utrymmen vilket gör att det kan vara svårt för polisbilar att följa efter.
Efter skotten lämnar 19-åringens vänner honom på Mälarsjukhusets akutmottagning för vård. Enligt 19-åringen är skytten en för honom okänd person. Men det är inget som polisen tror på.
‒Inte ens en målsägare (brottsoffer reds anm) berättar hela sanningen. Tystnadskulturen breder ut sig, konstaterar Lars Franzell.
Varför berättar man inte för polisen vad man vet?
‒Det råder en tystnadskultur. Det är helt annorlunda nu för tiden och det är likadant i hela landet, säger Lars Franzell som inte har några svar på vad man skulle kunna göra för att få bukt med problemen.
Vad är det som kan hända när man pratar med polisen?
‒De är rädda att för att de ska utsättas för vedergällningar. Att gola är fult. Det är värre än att skjuta någon i benet, det är i princip ett citat, fortsätter Lars Franzell som menar att människor inte behöver vara rädda för att prata med polisen.
Inte heller den 35-åring som sköts på JA Selanders gata den 12 augusti vill berätta något för polisen.
‒De säger att de inte vill ha fler skjutningar, men de vill inte säga något för att hjälpa till med utredningarna, säger Lars Franzell.
Han låter tyngd. Och han är inte ensam om att känna så i polishuset. Många upplever att utredningsarbetet stundvis är oerhört motigt.
En av Lars Franzells poliskolleger säger utan omsvep vad han tycker. Han är väldigt engagerad i sitt arbete. Nu är han uppgiven. Snudd på bitter. Han är kritisk till att alla skjutningar tillåts ta så mycket av sjukvårdens och samhällets resurser i anspråk. Att de som är inblandade inte "betalar tillbaka" genom att prata med polisen och hjälpa till med utredningarna.
‒Hur kan det få vara så, utbrister han och slår ut med armarna i luften.
Den 15 och 16 augusti skjuts det också, men de här gångerna skadas inga människor. Inte vad polisen känner till i alla fall.
Klockan 18.15 tisdagen den 15 augusti, smäller det på den stora parkeringen i Skiftinge centrum. Ett stort område spärras av, det finns mycket folk på platsen och polisen hittar ett antal tomhylsor som skickas på analys.
Senare får polisen kännedom om att en 20-årig man med en blodig handled ska ha sökt vård. Men han förnekar att ha något med skjutningen att göra och polisen kan inte bevisa att han verkligen var på platsen.
Skjutningen utreds som grovt vapenbrott och framkallande av fara för annan eftersom förbipasserande människor hade kunnat skadats när skotten avlossades.
Dagen därpå, den 16 augusti klockan 01.30 skjuts det igen. Den här gången mot en husbil parkerad i Årby. Det görs inbrott samtidigt. Polisen känner inte till att någon blev skadad.
Det blir däremot de personer som beskjuts i Årby, Skiftinge och Torshälla ett par veckor senare - i september.
På eftermiddagen, söndagen den 3 september ekar skotten mellan bostadshusen i Årby.
Klockan är mellan 16.45 och 17.12 när folk hör att det smäller och tycker att det låter konstigt. När polisen kommer fram hittar de en svårt skadad 18-åring som har blivit skjuten i båda låren. Han ligger intill en fotbollsplan som finns inne bland husen och som används flitigt av områdets barn och unga.
18-åringen förs i ilfart till Mälarsjukhuset där han opereras. Sjukhuset meddelar att 18-åringens skador är allvarliga.
Polisen spärrar av ett stort område, hundförare kallas in och en teknisk undersökning genomförs. Upprördheten och oron är stor och Årbyföreningen kallar dagen därpå till ett stormöte och öppet hus. Boende, folk från socialtjänsten, fritidsgården och polisen kommer. Men utredningsläget är lika kärvt här som i alla andra fall.
Polisen har hittat tomhylsor och andra spår och går också ut i media och efterlyser vittnen till händelsen. Den skottskadade 18-åringen vill inte hjälpa polisen och det finns fortfarande ingen misstänkt.
Den 15 och 22 september skjuts det igen, denna gång i Skiftinge och vid Hamnkrogen i Torshälla.
Först blir en 25-årig man blir skjuten i ena låret. Det sker ungefär på samma plats i Skiftinge centrum där en gängledare sköts till döds för att antal år sedan. 25-åringen säger att han blivit skjuten bakifrån men vill inte göra en polisanmälan.
Skjutningen vid Hamnkrogen i Torshälla, som sker vid 20-tiden fredagen den 22 september, är en av de utredningar som polisen hittills har haft störst framgång med. Exakt vad det är i utredningsarbetet som har lett fram till det, uttalar sig polisen inte om, men för närvarande sitter två personer häktade. En 30-åring och en 26-åring som misstänks för försök till mord, respektive för medhjälp till försök till mord. Offret, en 37-årig man, är precis som de misstänkta gärningsmännen känd av polisen sedan tidigare.
Det fanns inte så mycket skjutningar när jag började jobba.
Enligt polisen handlar skjutningarna ofta om pengar eller narkotika. Makt, gäng och marknadsandelar spelar roll. Kanske gäller det vedergällning för någon oförätt som skett tidigare.
‒All skit från andra länder kommer också hit, som gängkulturen som funnits i USA länge till exempel. Det här är inte det officiella samhället. Det finns två ekonomier. De lever i sin egen värld och har sina egna regler, säger Lars Franzell och syftar på de kriminella som bland annat är inblandade i skjutningarna.
Lars Franzell har arbetat som polis länge, han är luttrad. Han menar att det förs in många vapen i landet och att det är svårt att göra något åt.
‒Men visst det är rätt vanligt att man hugger varandra med kniv också, tillägger han.
‒Det fanns inte så mycket skjutningar när jag började jobba. Det är olyckligt, men svårt att stoppa det när det finns så mycket vapen inne i landet. Det är baksidan av det öppna samhället, säger han.
Men det är inte alltid en skjutning handlar om gänguppgörelser, narkotikaförsäljning, pengar eller marknadsandelar.
‒Det kan vara de mest banala orsaker också. Svartsjuka till exempel. Som att någon stöter på någons tjej eller så, säger Lars Franzell.
Ibland kan ett skott i benet ha en ännu enklare förklaring. I ett av de åtta skjutningarna i år tror polisen att det är så.
‒Ibland är det självförvållat. Att man har råkat skjuta sig själv i benet när man skulle stoppa ner pistolen i byxorna. Det är ju inget man så gärna berättar för kompisarna, säger Lars Franzell och ler lite.