För Mariefredsborna är Farmor Hildur känd, för ingen kan undgå att se henne när hon under vinterhalvåret ligger vid kajen i Gripsholmsviken. Men när våren kommer är det dags att byta plats. Då går färden tvärs över viken till Hedlandssidan, där Hildur ligger förtöjd tills dess att turisterna har lämnat stan igen.
– Det är lite för rörigt att bo vid kajen i Mariefred på sommaren. Här har jag det mycket lugnare och dessutom jättetrevliga grannar att umgås med. Dom har blivit som en familj för mig, berättar Anna när vi kommit ombord på hennes båt.
När Anna och hennes man Affe köpte pråmen 1995 var den bara ett skal och hade varken motor eller roder. Bygget blev ett projekt för hela familjen och något slutdatum när den skulle vara klar fanns inte. Allt gjordes vartefter man hade råd eller fick material som passade. 2007 var inredningen så pass färdig att det gick att flytta in.
– Affe var sjuk och vi visste inte hur sjukdomen skulle fortskrida, så vi flyttade in fast allt inte var alldeles klart. Affe dog för fem år sedan, vi fick 36 år tillsammans och två och ett halvt år här på Hildur.
På en gammal byrå i köket står ett stort porträtt av Affe. Det är sommar på bilden, man ser vatten och blå himmel i bakgrunden. Affe har en röd t-shirt, han är brunbränd och ler med hela ansiktet – en härlig dag på sjön helt enkelt.
– Affe finns hela tiden med mig, på cellnivå på något oförklarligt sätt. När jag ska göra något som känns svårt brukar jag vända mig mot bilden och fråga honom. Det är så bra för han garvar hela tiden och säger: "Klart att du fixar det där!" Vi hade ett bra liv tillsammans och visst är det sorgligt att han inte finns längre, men i dag känner jag mer tacksamhet än sorg över det liv som vi hade.
Anna är uppvuxen med båtliv och intresset för sjön smittade av sig även på Affe som köpte en segelbåt för att lära sig segla, vilket ledde till en långsegling i början av 1980-talet.
– Vi hade en liten L28:a som vi seglade genom Engelska kanalen med, ner till Medelhavet och sedan upp igenom kanalerna i Holland och Belgien. Där lärde vi känna en familj som bodde på en lastbåt. Efter det mötet bestämde vi oss för att någon gång skulle också vi bo så.
Anna och Affe flyttade från ettan på Södermalm i Stockholm till övervåningen på Läggesta stationshus 1977. Där fanns det gott om plats även för de båda sönerna som föddes i mitten på 80-talet.
– Vi bodde där i 30 år. Ett tag hade vi även undervåningen och hade hur mycket utrymme som helst. Det var en pärs sen när vi skulle flytta och göra oss av med alla prylar som vi hade samlat på oss under alla år.
Trots att de flesta väggarna i båten har inbyggda bokhylllor var Anna tvungen skiljas från många av sina favoritböcker. Mycket av inredningen är platsbyggd och det mesta är begagnat. Taket i en av kabysserna är till exempel brädor från staketet som fanns vid Läggesta station.
– Det är lite Pettssonstuk – inget är rakt och prydligt utan en blandning av ett hopplock av sånt som andra velat bli av med och gammalt arvegods. När vi byggde och det blev små utrymmen över funderade vi på vad som skulle vara smartast att använda det till. Som den här besticklådan, säger Anna och drar ut en smal låda där gafflar, knivar och skedar fått varsitt fack att stoppas ned i, precis som i en diskmaskin.
Bredvid gasspisen finns en annan avlång låda som passar perfekt för tändsticksaskar. Men alla lösningar är inte smarta utan vissa bara roliga – som "köksfläkten" ovanför spisen. Den fungerar inte alls eftersom det är ett rostfritt handfat som är monterat upp och ned.
– Den samlar i alla fall upp lite fett. Det är kul att skapa och inte alltid måsta följa byggnormer och regler. Många som kommer på besök får egna idéer när de ser våra och säger "Ah, kan man göra så där". Det finns mycket att titta på, det väcker fantasin och allt behöver ju inte bli klart.
Eftersom pråmen bara var ett skal är väggarna nya och byggda med luftspalt och isolering vilket håller den kylan borta. Tre kaminer och en luftvärmepump gör att det blir varmt och skönt inomhus.
– Jag får ofta höra att det känns ombonat och hemtrevligt här. Jag tror att det har att göra med den runda formen på taket och att man i köket och kabysserna faktiskt befinner sig under vattenlinjen. Det blir lugnt och tyst.
Förutom det stora köket och vardagsrummet finns tre sovkabysser, arbetsrum, duschrum med tvättmaskin, förbränningstoalett och en bastu som för tillfället är förråd.
– Men när sönerna kommer river de ut grejerna och startar bastun. Sen är det bara öppna dörren och hoppa i sjön.
Att ha gott om tid för andra människor och möten har varit Anna och Affes livsfilosofi och är det fortfarande för Anna.
– Tid är viktig, prylar är det inte. Det ska förstås vara trivsamt och man måste ha pengar till det basala, men man måste ha tid att leva. Jag och Affe bestämde oss för att hålla nere kostnaderna för att få mer tid. Jag jobbade till exempel bara halvtid när barnen var små, vi har delat bil, motorsåg och kajaker med andra och vi tog aldrig några lån.
Om framtiden bekymrar sig inte Anna.
– Vad som än kommer så blir det bra. Men naturligtvis ser jag fram emot en lägervecka med gospel i sommar och så tändkulemotorns dag i Lysekil i augusti.