Det är inte många av 1970- och 80-talets utövare av barnkultur som klarade sig helskinnade genom stålbadet som följde när den gamla flummiga skåpmaten skulle rensas ut under det ironiskt präktiga 90-talet. Men Electric Banana Band med underhållningsentreprenörerna Lasse Åberg och Klasse Möllberg samt gitarristen Janne Schaffer i spetsen har uppenbarligen klarat av det.
För i lördags fyllde de Konserthallen under två raka spelningar som dessutom filmades för en kommande biovisning i september.
Det är sällan man ser en så brett förankrad och generationsöverskridande show som den här. I likhet med Rolling Stones från 90-talet och framåt så förefaller Electric Banana Bands karriär nästan bestå av en lång räcka comebacker med enstaka uppsving här och var. Kontinuiteten är så att säga inte glasklar.
För let’s face it, det var jäkligt länge sedan de här herrarna började sin bana och undertecknad har faktiskt inte lyssnat på Trazan och Banarne sedan sexårsåldern. Och då på den där oerhört sönderlyssnade skrapiga kassetten som slutligen försvann ut i den teknologiska periferin.
I likhet med många föregångare har nu bandet lierat sig med en symfoniorkester, nämligen Eskilstunas egen. Publiken påminns åtminstone om det omedelbart när den sprudlande Disney-doftande Ouvertyren drar igång under ledning av dirigenten Karl-Johan Ankarblom, som också gjort de formidabla arrangemangen till bananbandets låtar.
Resultatet blir en sprakande, glad och livlig föreställning där orkesterns maffiga ljudmatta definitivt vitaliserar bandets ganska nödrimmade poptexter med djur- och djungelmotiv.
Som vanligt är Klasse Möllberg den stora lekledaren som drar igång publiken, lär dem joddla, får dem att luftsimma och veva med armarna.
Några av höjdpunkterna i showen är Delfinmedleyt med Mellobidraget ”Kameleont” från 2006 som avslutning där orkestern excellerar.
Efter det kommer de gamla hitlåtarna slag i slag och publiken är uppe på fötterna: ”Min piraya Maja”, ”Banankontakt” och ”Zwampen”. Alla kan texterna och rörelserna.
Frontmännen är påtagligt roade själva och avslutningen blir bästa tänkbara med välgörande hög igenkänningsfaktor.
Men frågan som återstår är ändå: Är det inte snart dags för Ted Åström att göra comeback som Olyckan?