Sommaren har för Roffe Wikström varit som för alla andra: lite blöt och trist, konstaterar han. Men vädret är ändå en bisak för någon som varje år har sommaren som högsäsong - och älskar det.
– I närheten av de 250 gig jag gjorde om året i slutet av 80-talet kommer jag inte, och så skulle jag aldrig vilja ha det igen. Det var några roliga men extrema år. Nu har vi 60-70 spelningar, det är lagom - och det är ändå väldigt mycket efter svenska mått mätt. Men fortfarande är musiken en av de största glädjeämnena i livet. När man får till det på en livespelning, och medmusikerna känner likadant, då är det väldigt skojigt.
Dessutom blev Roffe Wikström pappa igen för fem år sedan, på andra sidan 60. Att få spendera tid med dottern är guld värt.
– Det är fantastiskt, vilken ynnest. När jag var 26 respektive 30 hade jag huvudet ockuperat av så mycket annat. Jag missade mycket. Nu är jag en betydligt mer närvarande pappa.
Och han ser hur barnens roll i vårt samhälle förändrats.
– Jag ser på många andra föräldrar att de uppfattar barnen som något som mest ger upphov till irritation, som är i vägen och ställer till det. Men det är ett sånt samhälle vi har, det är inte uppbyggt runt barnen längre.
Spelas det mycket musik hemma hos er, undrar jag och Roffe svarar snabbt:
– Nej, absolut inte, jag vill inte att mina barn ska spegla mig. Det viktiga är att de själva hittar saker de vill göra i livet, jag vill inte påverka dem att musicera.
Själv tänker han fortsätta spela musik så länge han andas och får vara frisk. Och den organiska bluesen är en ständigt lika angelägen genre, konstaterar han.
– Över huvud taget behövs all musik som är lite mer vass i kanterna. Det finns så väldigt mycket tillrättalagd och förutbestämd musik i dag. En konsert blir ofta mer av en föreställning, och inte bara inom klassisk musik utan även i pop- och rockvärlden. Det är för mycket av "du ska stå där, cymbalslaget kommer exakt där och strålkastaren lyser just på det stället". Och åskådaren ska svepas med.
Själv har han aldrig varit bra på att svepas med, säger Roffe.
– Jag tror att om levande musik ska kunna överleva måste det unika i stunden fortsätta tas tillvara, just när tonerna spelas. Det måste finnas möjligheter till improvisation, och som musiker är det underbart att kunna överraska sig själv när det händer saker i ögonblicket.
Den 2 augusti mottog Roffe Wikström årets Cornelisstipendium på 500 000 kronor.
"Den svenska bluesens nestor" står det i motiveringen, hur låter det?
– Ja du, är det meningen att jag ska duka under av min egen storhet nu? Haha. Nej, men jag inser väl att jag haft viss betydelse i musiklivet.
– Stipendiet består av en hiskelig massa pengar. Men jag som i stort sett aldrig varit anställd i hela mitt liv har ett annat förhållningssätt till stora summor. Jag har ju inte några skyddsnät, så priset utgör en väldigt skön buffert. Jag har kunnat betala av en skuld, och den värsta ångesten över vad som kan ske, med inställda konserter och uteblivna inkomster, släpper.
– Frihet och trygghet, det är väl bland det allra viktigaste i livet.
Träffade du Cornelis någon gång?
– Nej, det är jättekonstigt, alla säger ju att de träffat honom, men jag gjorde aldrig det. Som ung jobbade jag på ett ställe han spelade på ofta. Han var aldrig där när jag arbetade. Och vi har använt samma studios, spelat på samma festivaler, men möttes inte.
Självklart har Cornelis Vreeswijks musik betytt mycket för Roffe Wikström, som så väl minns första gången han hörde en av hans låtar.
– Det var i augusti -64, jag hörde en röst på radion och hoppade högt. Wow, här var någon som sjöng på ett nytt sätt, och om annat än vildänder, fröknar fräken och piccolissima serenatas.
Att ge sig på att tolka Cornelis både lockar och avskräcker.
– Många vill att jag ska spela in något av honom, men det är svårt när han själv var en sån enastående sångare. Det är ingen idé att försöka om man känner att "nej det här blir ju mycket sämre än originalet". Många av låtarna är dessutom sönderspelade och svåra att sätta egen prägel på. Men det vore en väldigt rolig utmaning, så vi får se. På minneskonserten i Katarina kyrka i Stockholm den 12 november ska jag i alla fall spela sex Cornelissånger.
Till Rademachersmedjorna kommer Roffe med glädje. Att stå på scenen intill den smedja där hans morfars far arbetade som verktygsmakare känns speciellt. Han har släkt kvar i både Eskilstuna och Kungsör.
Vad bjuds publiken på i kväll?
– Det blir en blandning av välkända låtar och såna jag inte spelar så ofta. Och jag är öppen för förslag, så kom gärna med önskningar, hälsar han sin Eskilstunapublik.